Vem ansvarar för vad?

Staten

Staten har ett övergripande ansvar för att kulturmiljöer och fornlämningar skyddas och vårdas. Staten har enligt grundlagen ansvar för att främja det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv. Det innebär att staten ska göra det möjligt att skydda, vårda och utveckla det samiska kulturarvet.

Förhållandet mellan staten och samerna som folk går flera hundra år tillbaka i tiden och relationen är komplex. Samiska företrädare har i mer än hundra år krävs att staten ska respektera samiska markrättigheter och ge samer större inflytande över de frågor som berör dem. Ett steg för att stärka samernas ställning var inrättandet av Sametinget 1993. Sametinget är både ett folkvalt organ och en svensk myndighet som är underställd regeringen. Forskning och internationella människorättsorgan har konstaterat att Sametinget inte är konstruerat för att ge samerna som folk självbestämmande enligt urfolksrättens krav.

För närvarande pågår ett antal politiska processer för att klargöra relationen mellan staten och samerna som folk. Den 1 mars 2022 trädde en ny lag i kraft, en konsultationsordning för beslut som rör det samiska folket. Den innebär att statliga myndigheter, och från 2024 också regioner och kommuner, ska konsultera Sametinget, och i vissa situationer även andra företrädare för samerna, innan beslut fattas i ärenden av särskild betydelse för samerna. I den vägledning som har tagits fram nämns bland annat kulturmiljöfrågor, immateriellt och materiellt samiskt kulturarv, traditionell kunskap och biologisk mångfald på renbetesmarker som exempel på ärenden som kan omfattas av konsultationsordningen. Läs mer på https://www.sametinget.se/konsultationsordning

Samtidigt tillsätts en sanningskommission som ska granska den politik som har förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv, samt dess konsekvenser för det samiska folket. Kommissionen ska lämna förslag på åtgärder som bidrar till upprättelse och främjar försoning. När samiska frågor hanteras är den historiska bakgrunden självklart viktig. Här kommer även frågor om markanvändning och kulturarv att bli en fråga som behandlas. År 2021 tillsattes även en parlamentarisk kommitté, Renmarkskommittén, som ska lämna förslag till en ny renskötsellagstiftning. Kommittén ska dels analysera rätten till jakt och fiske, både för samebymedlemmar och för de samer som står utanför samebyarna, dels göra en översyn av hela rennäringslagen. Eftersom arbetet rör markanvändning kan kommittén även komma att beröra frågor om de samiska kulturlandskapen.

Utifrån urfolksrättens krav och den politiska processen som pågår för närvarande är det viktigt att utveckla formerna för att utreda, skydda och utveckla de samiska landskapen. Alla aktörer som är inblandade i detta arbete på olika sätt ansvarar för att hitta nya lösningar för hur detta kan ske. 

Statens fastighetsverk

Statens fastighetsverk (SFV) är en myndighet som förvaltar delar av statens fasta egendom. De fastigheter SFV förvaltar är de som staten långsiktigt behöver för speciella ändamål, fastigheter som är av stort kulturhistoriskt värde för vilka staten har ett särskilt ansvar, fastigheter som under århundraden har tillhört kronan eller har donerats till staten. 

SFV har ett långsiktigt förvaltningsperspektiv och många av SFV:s objekt är statliga byggnadsminnen (SBM) med Riksantikvarieämbetet som tillsynsmyndighet. SFV förvaltar cirka 4000 byggnader och en sjundedel av Sveriges markyta, mycket av denna mark ligger inom områden med samiska kulturmiljöer och landskap. Majoriteten av dessa utgörs av skogsområden. I dag har SFV flera lokalkontor inom dessa områden, bland annat i Östersund, Falun, Vilhelmina och Jokkmokk.

Bland de fastigheter och miljöer som SFV förvaltar finns bland annat stora jord- och skogsegendomar inklusive fjällmiljöer med renbetesfjäll, myrar, skogar, älvsträckor och vattendrag men också regeringsbyggnaderna, de kungliga slotten, residens, världsarv, statliga byggnadsminnen och fornlämningar med mera. För de kulturhistoriska miljöerna har SFV som en av tio statliga myndigheter tagit fram en kulturmiljöstrategi (2019). I denna framgår bland annat att SFV som förvaltare av rennäringens åretruntmarker ska ta särskilda hänsyn till det samiska kulturarvet.

Naturvårdsverket

Naturvårdsverket (NV) ansvarar för förvaltning alla nationalparker samt vissa naturreservat som har överförts från Statens fastighetsverk. Den operativa förvaltningen genomförs av länsstyrelserna. Regleringsbrevet till NV nämner inte kulturmiljöfrågor. Däremot ska myndigheten redovisa hur den har verkat för att nå generationsmålet för miljökvali­tetsmålen och hur arbetet har integrerats i genomförandet av myndighetens verksamhet. Nationalparkerna samt naturreservat i världsarvet Laponia förvaltas av föreningen Laponiatjuottjudus där Naturvårdsverket har en representant. Myndigheten har inte någon anställd kulturmiljöspecialist, dock har Naturvårdsverket tillsammans med Riksantikvarieämbetet tagit fram en kulturmiljöstrategi.

Riksantikvarieämbetet

Riksantikvarieämbetet ansvarar för frågor om kulturarvet. Ansvaret omfattar i första hand frågor om kulturlandskap, kulturmiljöer, kulturföremål och museer.

Riksantikvarieämbetet har till uppgift att med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen och de nationella målen för kulturmiljöarbetet vara pådrivande och stödjande inom sitt verksamhetsområde. Uppdraget finns formulerat i förordningen SFS 2017:304.

Myndigheten ska särskilt verka för ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas, och verka för att kulturvärdena i bebyggelsen och i landskapet tas till vara.

I uppdraget ingår bland annat att främja kunskapsförsörjning och bedriva informations- och rådgivningsverksamhet. Myndigheten förvaltar nationella databaser för kulturhistorisk information såsom Fornreg, Forndok, Fornsök, Kringla och K-samsök och Bebyggelseregistret.

I uppdraget ingår också att integrera jämställdhets-, mångfalds-, barn- och ungdomsperspektiv i verksamheten, samt verka för internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.

Kulturmiljöer i det samiska kulturlandskapet faller in under det generella ansvaret för frågor om kulturarvet. Att synliggöra och inkludera samiska frågor är att inkludera ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Under åren 1998–2001 initierade Riksantikvarieämbetet en särskild satsning med riktade medel för bevarande av det samiska kulturarvet. I samband med satsningen togs det fram ett program som riktlinje för arbetet, som ligger till grund för det aktuella programarbetet. På senare tid har frågor kring samiskt kulturarv framför allt kretsat kring miljömåls­- samt klimatanpassningsarbete. Samverkan med Sametinget i arbetet med klimatanpassning har initierats genom myndighetsnätverket för klimatanpassning, som leds av SMHI. Under den nordiska klimatkonferensen 2018 var temat Nordiskt kulturarv i snabb förändring med flera bidrag från det samiska kulturlandskapet. Samtidigt påbörjades det europeiska projektet Adapt Northern Heritage med det samiska sommarvistet Bartjan i Jämtland som en pilotmiljö. Med hjälp av pilotmiljöerna utvecklar projektet metoder för riskbedömningar av kulturarv i ett förändrat klimat.

Under 2021 avslutades Kulturmiljööversikten som i två delar utvärderar möjligheten att följa upp kulturmiljöns tillstånd och förändring inom miljömålssystemet samt föreslår åtgärder för att utveckla möjligheterna. Inom miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö finns förslag på att utveckla miljöövervakningen av bland annat biologiskt kulturarv i samiskt kulturlandskap. Förslagen togs fram i samverkan mellan Riksantikvarieämbetet, Naturvårdsverket och Sametinget.

Riksantikvarieämbetet förfogar över ett antal statliga bidrag till kulturmiljövården. Kulturmiljövårdsbidraget är statliga medel som får lämnas till kulturmiljövårdande insatser. Huvuddelen av anslaget fördelas till länsstyrelserna som i sin tur fördelar det till olika insatser. Årligen fördelas cirka 270 miljoner kronor till kulturmiljövårdande insatser runt om i landet. Bidraget regleras genom förordning (2010:1121) om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer.

Varje år delas cirka 20 miljoner kronor ut till forskning och utveckling (FoU). Målet med bidraget är att kulturmiljö och kulturarv ska vara ett levande forskningsområde i akademiska miljöer. Från och med 2018 fördelar Riksantikvarieämbetet även FoU-medel till de centrala museernas forskning.

Övriga bidrag är verksamhetsbidrag till ideella organisationer, till insatser med syfte att bevara, använda och utveckla kulturarvet samt bidrag till verksamheten Kulturarvs-IT. Om bidrag, anslag och fonder | Riksantikvarieämbetet (raa.se)

Den nationella fornminnesinventeringen avvecklades 1994 och ansvaret har successivt decentraliserats till länsstyrelserna. Vid tiden för avvecklandet hade den största delen av landet under närmare 60 års tid inventerats i två omgångar. Anledningen till avvecklingen var att en fortsatt nationell fornminnesinventering inte skulle ge ny kunskap som kunde motivera kostnaderna. En särskild satsning på fjällinventering gjordes dock 1997–2002.

2022 påbörjade Riksantikvarieämbetet ett arbete för att ta fram ett kunskapsunderlag för lämningar i det samiska kulturlandskapet inför framtagande av ny fornlämningstypslista.

Länsstyrelserna

Länsstyrelsens uppdrag inom kulturmiljöområdet grundar sig i de nationella och statliga målen för arbetet med länets kulturmiljöer. Länsstyrelsen ska genomföra beslut från riksdag och regering som berör kulturmiljöområdet, och det med hänsyn till lokala förutsättningar.

I länsstyrelsens ansvar ingår också att verka för att kulturmiljöns värden tas tillvara i samhällsplaneringen och i landskapsförvaltningen, och främja samordning och samverkan inom kulturmiljöarbetet.

Länsstyrelsens uppdrag finns reglerade på olika ställen, bland annat i länsstyrelseinstruktionen. Länsstyrelsen får varje år från regeringen ett regleringsbrev vilket utgör regeringens mål för, och anvisningar till, Länsstyrelsen. När det gäller samiska kulturmiljöer kan länsstyrelsen bevilja medel till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, det så kallade kulturmiljövårdsbidraget, ibland kallat 7:2-medlen.

Länsstyrelsens tjänstemän hjälper gärna till att lotsa sökanden rätt och svara på frågor som ökar chanserna för ansökningarna att beviljas. Läs mer om kulturmiljövårdsbidraget här.

Länsstyrelse har också andra viktiga funktioner beträffande det samiska kulturlandskapet. Länsstyrelsen ska främja rennäringens utveckling och bevara rennäringens intressen i samhällsplaneringen – också när det gäller att ta hänsyn till naturvård och kulturmiljövård.

Ett stort uppdrag som länsstyrelsen kommer att vara delaktig i under fram till 2025 är NAP, Nationell plan för omprövning av vattendomarna. Det är en stor process som beräknas pågå i cirka 30 år. Alla vattenkraftverk i Sverige kommer att prövas för att leda till största möjliga nytta för vattenmiljön och till en nationell effektiv tillgång till vattenkraftsel. Havs- och vattenmyndigheten har delat upp Sverige i olika prövningsområden och länsstyrelsen ska sköta samordnandet. Eftersom det finns många kulturmiljöer längs älvstränderna är NAP intressant också för det samiska kulturlandskapet.

Ett annat uppdrag som länsstyrelsen arbetar med de närmaste åren är utmärkande av kulturegendom i händelse av krig, ett arbete som sker i enlighet med Haagkonventionen. Där är det viktigt att de samiska kulturmiljöerna inte glöms bort.

Kommunerna

Kommunerna har i sitt arbete med planverksamhet (översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser), en viktig och central roll i samhällsutvecklingsarbetet. Kommunerna kan med stöd i plan- och bygglagen (2010:900) utfärda skydds- och varsamhetsbestämmelser för kulturhistoriskt värdefulla miljöer inom kommunen. Miljöbalken skyddar kulturmiljövärden, exempelvis genom särskilt utsedda riksintresseområden för kulturmiljövården. Miljöbalken erbjuder även länsstyrelser och kommuner förutsättningar för att skapa kulturreservat enligt samma principer som naturreservat.

Plan- och bygglagen (PBL) anger att det är kommunen som ansvarar för all fysisk planering, det vill säga byggnadsmiljöer, mark- och vattenanvändning med mera, inom hela kommunen. Det är därför viktigt att kommunerna har ett aktuellt och kvalitativt kunskapsunderlag eller kulturmiljöprogram kring kommunens kulturmiljöer som de sedan kan applicera i översiktsplanen (ÖP). Dessvärre saknar i dag många kommuner aktuella kulturmiljöprogram och strategier för kommunens kulturmiljöer.

Flera kommuner inom Sápmi, som Vilhelmina, Umeå och Piteå, är även stora skogsägare, vilket ställer krav på att kommunerna bör ha en politiskt antagen skogspolicy eller skogsstrategi i syfte att bevaka och balansera skogsbruket, renskötseln, kultur- och naturvärden och friluftslivet. Enligt en aktuell studie av Skogssällskapet saknar sex av tio kommuner en skogspolicy.

Alla kommuner bör även ha kompetens i handläggningen och förståelsen av kommunens kulturmiljöer, antingen genom egna resurser alternativt genom ett bra och hållbart samarbete med andra organisationer som arbetar med dessa frågor, som länsstyrelsen, länsmuseerna, Statens fastighetsverk, Skogsstyrelsen, skogsbolag, samebyar, sameföreningar med flera. Många kommuner inom Sápmi är dessutom samiska förvaltningskommuner, och det är därför viktigt att samarbeta och nyttja kompetensen hos de samiska minoritetssamordnare som är anställda i kommunen.

Sametinget

Sametinget i Sverige är både en statlig myndighet med tjänstemän och ett samiskt parlament med folkvalda ledamöter. Arbetet styrs av Sametingslagen (1992:1433) och syftar till att verka för en levande samisk kultur. Sametinget har en offentligrättslig ställning som en myndighet under regeringen (Kulturdepartementet). De samiska frågorna berör dock flera olika departement. Sametingets huvudkansli finns i Kiruna. Sametinget har lokalkontor i Jokkmokk, Tärnaby och Östersund.

Sametinget är enligt förordning med instruktion för Sametinget (2009:1395) förvaltningsmyndighet för samisk kultur. Sametingets kulturnämnd beslutar om fördelning av bidrag till kulturprojekt samt till verksamhetsbidrag för samiska institutioner, organisationer och föreningar. Däremot har Sametinget inget uppdrag att arbeta med samiskt kulturarv.Sametingets politiska vilja är att på sikt få ett större ansvar också för kulturarvs- och kulturmiljöfrågor.

På vissa punkter arbetar Sametinget redan i dag med det samiska kulturlandskapet. Sametinget har ett fokalpunktsansvar (övergripande ansvar) för artiklarna 8(j) och 10(c ) i konventionen om biologisk mångfald. Dessa artiklar handlar om traditionell kunskap och sedvanebruk som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald. I genomförandet samarbetar Sametinget med Sveriges Lantbruksuniversitet, Centrum för biologisk mångfald. Sametinget har också en särskild roll när det gäller immateriellt kulturarv. Institutet för språk- och folkminnen (Isof), som arbetar med att implementera Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet (läs mer om konventionen här), har utsett Sametinget till expertmyndighet för samisk kultur. Det stärker det samiska arbetet nationellt men också samarbetet med de andra sametingen, då även Norge och Finland har skrivit under konventionen. Inom ramen för EU:s landsbygdsprogram har Sametinget varit stödmyndighet till Jordbruksverket och kunnat bevilja medel för att återställa eller restaurera byggnader och stängsel uppförda enligt samiska byggnadstraditioner. Programmet löpte ursprungligen 2014–2020 men har blivit förlängt med två år. Ett nytt program planeras komma 2023.

Renbruksplaner och RenGIS

År 1998 började arbetet med att upprätta renbruksplaner (RBP) för Sveriges samebyar. Efter pilotförsök med två samebyar fick Skogsstyrelsen 2005 ett regeringsuppdrag att i samverkan med Sametinget upprätta renbruksplaner (RBP) för alla samebyar. Målen var att:

  • förbättra underlaget för operativ renskötsel
  • förbättra underlaget för samrådsdiskussioner med andra markanvändare
  • producera information som kan kombineras med andra markanvändares databaser

Renbruksplaner började som ett samrådsunderlag med skogsbruket, men har alltmer kommit att användas vid alla typer av samråd med markanvändare och vid samhällsplanering i stort. Ansvaret för upprättandet av renbruksplaner har därför flyttats från Skogsstyrelsen till Sametinget, som sedan den 1 januari 2016 är verksamhetsägare för arbetet med renbruksplaner.

RenGIS är det dataprogram som används för att skapa och ajourhålla renbruksplaner­na, men också för att hantera andra datakällor, underlag och bakgrundskartor. Program­met är licensfritt och gratis och kan installeras på fritt antal datorer inom varje sameby. Programmet är utdelat till samtliga samebyar. Förutom i renbruksplanen används Ren­GIS även för att bearbeta och visa data från GPS-försedda renar. Samebyarna äger det material som de själva bidrar med till sin renbruksplan, men eftersom RenGIS är kom­patibelt med alla vanligt förekommande GIS-program så kan man skicka och ta emot data i form av till exempel shapefiler. RenGIS är framför allt ett kommunikationsverktyg som ska användas för att underlätta informationsflödet både internt inom samebyn och externt mot andra markanvändare och/eller myndigheter.

En viktig del i RenGIS är om­världsfaktorerna, som är en sammanställning av publika uppgifter från olika myndigheter och som berör renskötseln. Här finns data som rör vindkraft, gruvor, vattenkraft med mera, men också natur och administrativa gränser. Även kulturmiljön är representerad med kartskikt som visar Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister Fornsök, Skog & Historia, kulturreservat och riksintressen för kultur­miljön. Alla kartskikt som samebyarna efterfrågar är inte åtkomliga eller ens digitalisera­de. Därför finns i RenGIS verktyget ”Mina omvärldsfaktorer” där samebyarna själva kan digitalisera objekt inom en kategori som de själva definierar. En kategori som tagits fram på försök är kategorin Kulturarv. Denna har gjorts så bred att det är möjligt att registrera alla former av kulturarv som kulturspår, berättelser, byggnader/anläggningar, samebyns historia, personhistoria, platshistoria, samiska ortnamn, jojk (ljudfiler) med mera. Hu­vudsaken är att det som registreras kan bindas till en punkt eller ett område på en karta. Det spelar alltså ingen roll om det rör sig om materiellt, immateriellt eller biologiskt kulturarv. Syftena med att inkludera kulturarv i renbruksplanerna är flera:

  •  Samråd: Samrådsplikten gentemot samebyarna ger dessa en möjlighet att lyfta kul­turmiljöfrågorna i många olika sammanhang.
  • MKB (miljökonsekvensbeskrivning): Samiska kulturmiljöer lyfts sällan fram i MKB och samebyarna tycker ofta att de beskrivningar som finns inte är rättvisan­de. Detsamma gäller för SKB (social konsekvensbeskrivning).
  • FSC: Certifierat skogsbruk ska ta hänsyn till platser av kulturell, ekologisk, ekono­misk eller religiös betydelse för samerna. I samråden har därför samebyarna möj­lighet att påverka nivån på kulturmiljöhänsynen (se särskilt avsnitt).
  • Kunskapsöverföring: Den äldre generationen ges möjlighet att föra vidare plats­bunden historik till den yngre. Det är även möjligt att dela med sig av informatio­nen till intressenter utanför samebyn.
  • Rättighetsfrågor: Samisk historisk närvaro har under de senaste åren alltmer ifrå­gasatts på många platser inom renskötselområdet. En ökad kunskap om både fy­siska och immateriella spår gör att den nutida samiska närvaron stärks.
  • Samebyn som kulturbärare för den samiska kulturen: Alla samer är inte sameby­medlemmar och ibland ifrågasätts därför renskötselns ställning som samisk kultur­bärare. Alla samer har dock sina rötter i renskötselområdet och ett ökat engagemang för kulturmiljöfrågor i samråden (i samarbete med exempelvis sameföreningar) stärker samebyns roll som kulturbärare.
  • Det samiska perspektivet: Det finns en risk att kulturmiljövården inte uppmärk­sammar kulturmiljöer som anses viktiga för samer. Dessa kulturmiljöer riskerar få att falla mellan stolarna.

Det finns också planer på att lägga till ett historiskt RenGIS med olika skikt som sam­manställs inom projektet och som alla samebyar kan få tillgång till. Detta skikt innehåll­er bland annat rektifierade generalstabskartor över hela renskötselområdet, digitaliserat material från 1900-talets renbetesutredningar (något som togs fram av gränsdragningskommis­sionen inför 2006 års utredning) samt digitaliserat material från Ernst Mankers arbete med både fjäll- och skogssamebyarna. I förlängningen är det tänkt att RenGIS ska kunna användas av samebyarna för att göra egna kulturmiljöplaner.

Svenska Samernas Riksförbund

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) är en politisk obunden intresseorganisation för renskötseln och samiska näringslivs- och samhällsfrågor. Syftet är att tillvarata och främja de svenska samernas ekonomiska, sociala, rättsliga, administrativa och kulturella intressen med särskild hänsyn till renskötseln och dess binäringars fortbestånd och sunda utveckling. SSR är ett demokratiskt organ och representerar samer anslutna till samebyar eller sameföreningar. Organisationen har en anställd kulturhandläggare som arbetar främst med sameföreningsfrågor, inklusive språk, kultur och hälsa.  

Samebyar

En sameby är en särskild juridisk person med rätt att driva renskötsel. I Sverige finns 51 samebyar som bedriver renskötsel från Idre i söder till Treriksröset i norr. Renskötseln är en av de viktigaste kulturbärarna för den samiska kulturen, och en stor del av de lämningar som finns i det samiska kulturlandskapet har skapats genom renskötseln. I många samebyar jobbas det i dag aktivt för att ta till vara information om viktiga samiska kulturmiljöer och immateriellt kulturarv, till exempel genom olika inventeringsprojekt. Vissa samebyar har även tagit fram egna kulturmiljöprogram. Då många samebyar använder sig av dataprogrammet RenGIS för att hantera olika källor, underlag och kartor över samebyns marker, har några samebyar även valt att lägga in information om kulturmiljöer i programmet.

Samebyarna har en viktig roll i arbetet med det samiska kulturlandskapet. Det är ofta till samebyn som myndigheter och andra vänder sig med remisser, frågor eller förslag om samarbeten. Men framför allt bär medlemmarna i samebyn på en unik förståelse för landskapet. Betesmarker, vattentillgång, väder och årstidsväxlingar påverkar hur människan och renen rör sig i landskapet. Kunskapen om allt detta går i arv mellan generationerna. Yngre medlemmar lär av de äldre. Renskötarna är därmed viktiga traditionsbärare eftersom de läser landskapet med samma glasögon som de som varit med att skapa det. Vid exempelvis arkeologiska inventeringar är ett sådant seende oerhört värdefullt, eftersom renskötare som verkat i markerna under lång tid rent instinktivt kan veta var olika kulturmiljöer kan återfinnas.

Sameföreningar

I Sverige finns i dag ett 30-tal sameföreningar, exempelvis i Stockholm, Umeå och Skåne (Samer i Syd). Den äldsta sameföreningen är Faepmien saemien sibrie/Fatmomakke Sameförening som bildades redan 1904. Sameföreningarna har under hela 1900-talet haft stor betydelse för samernas politiska organisering. I dag hjälper de till att skapa en samisk samhörighet bland samer på en viss ort eller i ett visst område. De ordnar exempelvis kurser, kulturarrangemang, utställningar, språkträffar och slöjdträffar och bidrar till att hålla den samiska kulturen levande. Vissa sameföreningar driver också projekt med kopplingar till samiskt kulturarv.

Museerna

Museernas verksamhet varierar beroende på finansieringsform och stadgar. De flesta bedriver forskning eller dokumentation inom sin region samt har samlingar och arkiv. Även projekt- och uppdragsverksamhet inom arkeologi, byggnadsvård och etnologi är vanligt liksom pedagogisk verksamhet. Länsmuseerna räknas som offentliga museer och verksamheten styrs av museilagen, museets egna stadgar samt bidragsförordningar. Med detta följer även ett ansvar att bedriva och främja kulturmiljövård inom i huvudsak den egna regionen.

Skogsnäringen

Skogsstyrelsen är tillsynsmyndighet för skogsvårdslagen och delar av miljöbalken. Markägaren har ansvar för att hänsyn tas till övriga kulturlämningar i skogsmark enligt Skogsvårdslagens 30§ (1979:429) och att hänsyn tas till rennäringen vad gäller skogsbruk. Markägaren kan vara en privatperson, en myndighet som Statens fastighetsverk, ett skogsbolag eller en organisation som exempelvis Svenska Kyrkan. Statliga Sveaskog är Sveriges största skogsägare och äger 14% av Sveriges skogsmark, 4 miljoner hektar. Stora privata skogsbolag är SCA, Stora Enso, Holmen och Billerud Korsnäs. Många privatpersoner äger skog – år 2020 uppgick antalet till 313 084 personer. Skogsnäringen är därför en stor och heterogen bransch, vilket kan vara en utmaning om man exempelvis vill sprida kunskap om natur- och kulturmiljövård.

Under rubriken Hot och kunskapsluckor konstateras att många fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar skadas vid avverkning av skog. Skogsstyrelsen har infört ett automatiserat urvalssystem för vilka avverkningsanmälningar som handläggs manuellt. Via urvalssystemet ska ärenden som automatgranskas och som berör fornlämningar gå direkt till länsstyrelsen för handläggning. Vid behov meddelas verksamhetsutövaren att kontakta länsstyrelsen för tillstånd i samband med manuell handläggning.

Skogsstyrelsen arbetar med att förbättra kulturmiljöarbetet i skogen. I Jämtlands och Västernorrlands län finns samrådsgrupper där skogsbrukets aktörer diskuterar hur skogsärenden ska kunna handläggas bättre. Liknande grupper är på gång i Västerbotten och Norrbotten. Skogsstyrelsen har också tagit fram en kulturmiljöstrategi som sträcker sig fram till 2030. Strategin ”Kulturmiljövård – en självklar del i skogslandskapet, Rapport 2019/20” finns på Skogsstyrelsens hemsida.

Sidan ändrad senast 2022-03-01

Scroll to Top