Omvärlden

Urfolk och kulturarv i ett internationellt perspektiv

Att urfolk ska återfå kontroll över sitt kulturarv är en global rörelse som pågått i decennier. Den bottnar i en diskussion om dekolonisering, alltså av-kolonisering, som kom i gång på allvar efter andra världskriget. De stora europeiska kolonialmakterna utmanades då av en politisk och intellektuell rörelse som ifrågasatte varför exempelvis Storbritannien, Tyskland och Frankrike ansåg sig ha rätt att styra och exploatera länder i exempelvis Asien och Afrika. Kulturarvet var en del av den exploatering som pågått; mängder av kulturföremål och mänskliga kvarlevor från kolonierna hade under främst 1800- och 1900-talen tagits till europeiska museer. I länder som USA och Australien hade föremålen visserligen inte flyttats över världshaven, men ändå tagits ur sina sammanhang och ofta utan tillåtelse.

En milstolpe för urfolksrätt anses vara USA:s federala lag NAGPRA (Native American Graves Protection and Repatriation Act) från 1990. Den behandlar inte bara gravar och mänskliga kvarlevor, utan också heliga föremål och föremål av kulturell betydelse för urfolken. Enligt NAGPRA ska alla myndigheter och museer som får statliga medel ha tydliga inventarielistor över vilka föremål som finns i samlingarna, och också undersöka vilka av dem som kan och bör repatrieras, alltså återlämnas till det berörda urfolket.

Med stöd i NAGPRA har många andra urfolk världen över börjat driva egna, motsvarande processer. I Sverige krävde Sametinget 2007 en fullständig identifiering av samiskt skelettmaterial i statliga samlingar, samt repatriering till de områden de hör hemma. Beträffande kulturföremål pågår enskilda initiativ, som till exempel kring Unna Saiva-materialet, som förvaras på Historiska museet och Ekonomiska museet men där privatpersoner driver frågan om att ben och föremål ska återbördas till Gällivare. Från museer och myndigheter tas andra initiativ. Nordiska museet har nyligen (2021) inlett en process kring inventering, identifiering och framtida placeringar av sina samiska samlingar. Riksantikvarieämbetet tillsammans med bland andra Sametinget utarbetat stöd för hantering av mänskliga kvarlevor och återlämnande av vissa kulturföremål, läs mer här.

Ett annat dokument som har fått stor betydelse för urfolkens rätt till sitt kulturarv är FN:s deklaration om urfolkens rättigheter, ofta förkortad UNDRIP efter dess engelska namn United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples. På svenska säger man ofta urfolksdeklarationen. Där finns tydliga skrivningar om urfolkens rätt att behålla, skydda och utveckla sitt kulturarv, såsom forn- och kulturlämningar, artefakter, konstnärliga uttryck och ceremonier. De har rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor och ceremoniella föremål, och staterna är också skyldiga att underlätta sådana processer. Sverige skrev under konventionen när den antogs 2007, men implementeringen går långsamt. Läs mer om UNDRIP här.

Inget land i världen nått ända fram när det gäller dekolonisering av urfolkens kulturarv, men många länder arbetar med frågorna. Det finns arbetsmetoder, lagar, riktlinjer och system som Sverige kan inspireras av. Det här programmet handlar ju om ett urfolks kulturlandskap, det vill säga materiella, immateriella och biologiska spår av samiskt liv som finns i landskapet. Det kulturmiljöarbete som görs i Sverige i dag – arkeologi, byggnadsvård, olika typer av dokumentation – måste kunna relatera till den internationella diskussionen om ökat inflytande för urfolken över kulturarvsfrågor.

Samisk kulturmiljövård i Norge

I Norge är ansvaret för kulturmiljö delat. RAÄ:s norska motsvarighet Riksantikvaren har visserligen ett överordnat ansvar för kulturmiljöfrågor, men ansvaret i övrigt delas mellan Sametinget i Norge för samiska forn- och kulturlämningar, och fylkeskommunerna för övriga forn- och kulturlämningar. På Sametinget har avdelningen Kulturminner, areal og miljø i uppgift att handlägga frågorna. Avdelningen består av tre sektioner, på norska Seksjon for areal og miljø, Seksjon for bygningsvern, skjøtsel og kulturlandskap, och Seksjon for kulturminner. På sektionen för kulturminnen arbetar Sametingets arkeologer. 

Sametinget har alltså ansvar för samiska forn- och kulturlämningar, samiska byggnader och samiskt immateriellt kulturarv. Arkeologer och byggnadsantikvarier gör ibland sällskap ut på uppdrag, om både byggnader och fornlämningar finns inom samma område. Noteringar om immateriellt kulturarv kan följa med in i deras registrering och rapportering. Samiskt immateriellt kulturarv, bilder och uppteckningar finns också på externa institutioner som Tromsø Museum, Rørosmuseet, Saemien Sijte i Snåsa och Sámi arkiiva/Samisk arkiv i Kautokeino.

2021 antog norska Sametinget ett program med mål för kulturmiljöarbetet, Áimmahuššan. Sametingsmelding om samisk kulturminnevern. Det liknar till form och inriktning vårt svenska program för det samiska kulturlandskapet. Du kan läsa Sametingets program här.

1978 beslöt Norge att alla samiska kulturlämningar äldre än 100 år skulle betraktas som skyddade av kulturminneslagen. Med tiden förstod man att hundraårsgränsen skulle bli svår att upprätthålla. 2018 beslutades i stället att alla samiska forn- och kulturlämningar från 1917 eller tidigare skulle vara skyddade. Sametinget har rätt att freda också lämningar som tillkommit efter 1917.

Sametinget bevakar samiska kulturmiljöer inom dagens renskötselområde, ner till och med Trøndelag fylke. Lämningar söder därom är också skyddade av lagen. Där har Sametinget ett samarbete med fylkeskommunernas (motsvarande svenska regioner) arkeologer, som kan varsla Sametinget om samiska forn- eller kulturlämningar hittas i landskapet.

Vid markexploateringar ska exploatören, precis som i Sverige, bekosta arkeologiska utredningar och undersökningar i samband med exploateringen. I de inledande undersökningarna skickar Sametinget ut sina arkeologer och fylkeskommunen sina. Ibland uppstår situationer där arkeologerna inte omedelbart kan avgöra ”vems” fornlämningen är, särskilt när det gäller fångstrelaterade lämningar. Andra är mer tydligt samiska, som exempelvis kåtatomter. Samarbetet mellan Sametinget och fylkeskommunerna beskrivs som gott och det uppstår sällan konflikter om hur fornlämningarna ska delas upp.

Alla fornlämningar registreras i samma databas, Askeladden. Där ser man också vem som har myndighet över fornlämningen, Sametinget eller fylkeskommunen. Askeladden är inte offentlig. Innehållet är bara tillgängligt för personer som arbetar med samhällsplanering och förvaltning. Däremot finns det en publik hemsida, Kulturminnesøk, också. Det är arkeologerna som vid registreringen av en lämning beslutar om den ska synas både i Askeladden och Kulturminnesøk, eller enbart i Askeladden. Om exploateringen leder till att en samisk fornlämning måste grävas ut, är det Sametinget som fattar beslut om utgrävning. Därefter går uppdraget till det museum som är ansvarigt att göra arkeologiska undersökningar i området. I Nordnorge är det Tromsö museum, från Rana och söderut är det Vitenskapsmuseet i Trondheim. Allra längst söderut i Norge är det Kulturhistorisk museum i Oslo som utför arkeologiska utgrävningar. Det är också på dessa museer som fynden hamnar, om man inte kommer överens om annat. De samiska museerna i Norge kan göra en framställan till det museum som förvaltar fynden och begära att få föremålen till sitt museum.

Samisk kulturmiljövård i Finland

I Finland styrs kulturmiljön av lagen om fornminnen (1963/295).

Lagen påminner om kulturmiljölagarna i Sverige och Norge: fasta fornlämningar är fredade och får varken utgrävas, överhöljas, ändras, skadas, borttagas eller på annat sätt rubbas utan tillstånd. Det finns ingen specifik åldersgräns för fasta fornlämningar. Lagen omfattar såväl förhistoriska som historiska fynd. Bland de yngsta fynden som räknas som skyddsobjekt finns försvarsutrustning från första världskriget. Ansvarig myndighet för kulturarvsfrågor, en motsvarighet till svenska Riksantikvarieämbetet, är Museiverket.

Samer har inflytande över kulturmiljöarbetet i vad som kallas ”samernas hembygdsområde” och skolter har inflytande i vad som på motsvarande sätt kallas ”skoltområdet”. Vad som är samernas hembygdsområde definieras i Sametingslagen (1995/974): ”Med samernas hembygdsområde avses Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapin paliskunta benämnda renbeteslags område i Sodankylä kommun”. Inflytandet består bland annat i att Museiverket måste begära ett utlåtande från Sametinget innan en fornlämning i samernas hembygdsområde tas bort.

Det finska statliga bolaget Forstverket/Metsähallitus förvaltar stora landområden, motsvarande cirka 35% av Finlands yta, inklusive ett antal nationalparker. Sedan 2011 tillbaka tillämpar Forstverket i samarbete med finska Sametinget de så kallade Akwé: Kon-riktlinjerna (se mer om dessa under avsnittet Konventionen om biologisk mångfald) när det gäller driften av nationalparker i norra Finland. Syftet är att respektera renskötseln och det samiska kulturlandskapet.

Den finska kulturmiljölagen är snart sextio år gammal. Undervisnings- och kulturministeriet inledde därför under 2020 ett stort reformarbete.  En arbetsgrupp har fått i uppgift att i samverkan med en uppföljningsgrupp utarbeta ett förslag till en reform av lagen om fornminnen i sin helhet. De ska bedöma och utvärdera behovet av skydd, forskning och informationsinsatser kring Finlands fornminnen, och förtydliga fördelningen av roller och ansvar mellan olika myndigheter.

Samernas rätt till inflytande över kulturmiljöarbetet är en viktig del i reformarbetet. En separat rapport (2021) har utarbetats: ”Samernas rättigheter i skyddet av fornlämningar”.

Målet med den utredningen är att skapa en helhetsbild av samernas rättigheter som urfolk att bestämma över det egna kulturarvet. Utredningen omfattar också en juridisk analys av sametingets behörighet i förhållande till beslut om samernas fornlämningar, och förslag på sätt att stärka samernas självbestämmanderätt och kulturella autonomi i fråga om skyddet av fornlämningar.

Aktuell information om reformprojektet fås från undervisnings- och kulturministeriets webbplats Reform av lagen om fornminnen.

Museiverket upprätthåller och uppdaterar det nationella fornlämningsregistret, register över byggnadsminnen och andra digitala tjänster. Tjänsterna finns på svenska eller går att få med svensk översättning på https://www.kyppi.fi/

Vid markexploateringar förhandlar Museiverket och byggherren om eventuella arkeologiska utredningar och undersökningar. Den som genomför projektet svarar för undersökningskostnaderna. Om det är frågan om ett mindre, enskilt markanvändningsprojekt, en sommarvilla eller motsvarande, ansvarar Museiverket för undersökningskostnaderna.

Anmälningar om användning av skog skickas automatiskt för kännedom från Finlands skogscentral till museimyndigheten om åtgärden är belägen inom en radie på 200 meter från ett objekt i fornlämningsregistret. I och kring fornlämningsområden rekommenderas att man använder metoder för så kallat kontinuerligt skogsbruk. Då kan man undvika maskinell bearbetning av jorden. 

Sidan senast ändrad: 2022-03-01

Scroll to Top