Samiska kulturlandskap 2021–2025

Det har hänt mycket positivt vad gäller det samiska kulturlandskapet under de senaste åren. Samiska kulturmiljöer har räddats från igenväxning och förfall med bidrag från Landsbygdsprogrammet och länsstyrelsens statsanslag för kulturmiljövård. Informationsinsatser har bidragit till att synliggöra viktiga kulturmiljöer och intresset för samisk historia och kultur generellt har ökat både hos forskare och allmänhet.

Men det samiska kulturlandskapet står också inför många hot . Klimatförändringarna är ett allvarligt sådant. Samiska lämningar skogas över, snölegor och glaciärer tinar bort och byggnader bryts ned i det allt varmare och fuktigare klimatet. Ett annat hot är markexploateringen, exempelvis för vindkraft och gruvdrift, som hotar både den levande renskötseln och kulturlämningarna i landskapet, och på sikt även det biologiska kulturarvet.

Samiska spår i kulturlandskapet

Materiellt kulturarv

Ett gammalt samiskt tankesätt är att man ska leva på ett sådant sätt att man inte lämnar så många spår efter sig. Material till byggnader och redskap kommer från naturen, och ska återgå till naturen. Spåren efter samiskt liv kan därför vara svåra att upptäcka.

I det samiska kulturlandskapet finns spår efter samer, men förstås även efter andra som brukat landskapet. Vi kan inte alltid veta hur personen identifierade sig som skapade en viss härd eller fångstgrop. I bedömningen får man ta med lämningens typ och ålder, kulturmiljön runtomkring, historiska källor om sådana finns, muntligt traderade uppgifter och andra ledtrådar.

På den här sidan ger vi några exempel på de forn- och kulturlämningar som ingår i det samiska kulturlandskapet. Men det finns förstås fler!

På hemsidan www.baalka.se kan du läsa mer om samiska spår. Interreg Nord-projektet Beavnardahke har skapat hemsidan och låtit oss låna några beskrivningar av vanliga lämningar.

Om du vill se vilka lämningar som finns i din närmiljö kan du söka i Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöregister med den publika söktjänsten Fornsök.

Vissa lämningar finns också registrerade i Skogsstyrelsens databas Skogens pärlor.

Riksantikvarieämbetet vill framhålla att det är viktigt att kulturarvet liksom samhället är inkluderande. Beträffande information om kulturmiljöer är inte Kulturmiljöregistret, och ska inte vara, tolkande utan utgår från lämningarnas geografiska placering, material, form och konstruktion. RAÄ anser att det finns vetenskapliga och etiska problem med att knyta specifika spår från historien till en specifik grupp i samhället i dag. Det är, liksom programmet konstaterar i avsnittets inledning, omöjligt att veta hur en viss människa på 1000-talet e. Kr. identifierade sig själv, eller att med säkerhet veta vilka människor som lämnade efter sig de historiska spår vi ser i dag, särskilt om det saknas skriftliga källor.

Kåtatomt/stalotomt

Med kåtatomt menas att en samisk byggnadslämning, en kåta, har stått på platsen. Formen på kåtatomten kan variera: rund, oval, kvadratisk eller rektangulär. Vanligen har kåtatomten en härd i mitten. Kåtor utan härd har sannolikt nyttjats som förråd eller för djurhållning, vanligen getter.

Kåtatomt i Tjärndalen söder om Skalsvattnet.
Foto: Ann Kristin Solsten

Kåtans rumsliga organisering utgår från härden i mitten. De äldsta daterade härdarna av samisk typ är från vår tideräknings början, det vill säga cirka 2000 år gamla. Från härden kan man ibland se stenlagda så kallade härdarmar löpa mot kåtans ingång. Om kåtan har varit en torvkåta kan man förutom härden också skönja en vall runt kåtan. Ibland kan motsvarande stenar i ytterkanten påträffas i en ring där de en gång hållit ner tältduken, eller tjänat som underlag eller stöttning för kåtastängerna.

Stalotomt är en typ av kåtatomt från vikingatid-medeltid som förekommer i fjällområdet mellan Sverige och Norge, särskilt från Lule lappmark och söderut. Den utgörs av en bred, upphöjd vall med oval form, ungefär fem meter i diameter. I mitten finns en härd som i allmänhet är så överväxt att den inte syns. Ofta ligger flera stalotomter på rad.

I samisk tradition ansågs stalotomterna vara lämningar efter Stalos boningar eller gravar. De flesta forskare är dock eniga om att tomterna är rester av kåtor i bågstångskonstruktion, byggda på en stomme av fjällbjörk och täckta med björknäver, kanske även torv.

Kåta

I det samiska kulturlandskapet finns också kåtan som byggnad. Vissa av dem används fortfarande.  Det finns både flyttbara och stationära kåtor. Som beskrivet under Kåtatomt är härden den centrala punkten i kåtan. Moderna stationära kåtor kan ha en vedspis i stället för härd.

Nyrestaurerad klykstångskåta från vistet vid Gråsjödörren i Handölsdalens sameby. Det mesta virket gick att återanvända, men dörren är nytillverkad. Foto: Ewa Ljungdahl

Grundstommen i en kåta är vanligtvis av bågstångs- eller klykstångstyp. Stommarna täcks sedan av torv, näver och/eller virke om kåtan är stationär, eller tältduk, om den är flyttbar. Vilka material man har använt har till stor del berott på vilka som har funnits till hands.

Bågstångskåtan är konstruerad av naturvuxet bågböjda stänger som kopplas ihop två och två med en horisontell så kallad grytås, varifrån grytan hängs över elden. Två dörrstänger utgör stöttning på framsidan, och en ensam stödstång står på motsatt sida. Ytterligare stänger lutas mot grundstommen.

En torvkåta av bågstångstyp täcks med slanor eller kluvet virke, följt av näver och slutligen torv. Det finns också bågstångskåtor som man har plockat isär och fraktat med sig. Då har man i stället täckt bågstångskåtan med en tältduk. Innan tältduk fanns, användes skinn.

Klykstångskåtans stomme består av tre eller fyra stänger med klykor i toppen. Mot den stomme som bildas reser man sedan ytterligare stänger. Om kåtan ska vara flyttbar sveper man en tältduk i två halvor runt. Det finns också klykstångskåtor som täcks med torv, näver och virke, och blir till en kåta som används vid upprepade tillfällen. Klykstångskåtan blir något mindre rymlig än bågstångskåtan på grund av de sluttande väggarna.

Timmerkåtan är även den stationär och förknippas ofta med skogssamiskt område. Formen är fyrkantig, sexkantig eller åttkantig. Närmast marken har timmerkåtan ett antal knuttimrade varv. På timmervarven reses en stomme av bågstänger eller raka stänger, som ytterligare stockar lutas mot för att bilda ett sluttande tak. På dessa stockar läggs näver, därefter ytterligare stockar.

Härd

Härd är en generell lämningstyp och inte specifik för samiska kulturmiljöer. De finns överallt och från alla tidsperioder. Det kan vara svårt att säga att en härd är samisk om den inte finns i eller vid en samisk miljö, som en renvall, kåtatomt eller förvaringsgrop/förvaringsanläggning.

Med det sagt är härden en viktig lämning för att förstå samisk kulturhistoria och bosättningsmönster över tid. Härden inne kåtan är den centrala punkten varifrån kåtans olika rum utgår. Stenläggningen runt härden i kåtan är vanligen oval eller rektangulär. Längdaxeln går mellan dörren och det heliga området bakom härden längst in i kåtan. Ibland är härden så överväxt att det endast är avvikande vegetation, som vuxit upp gödd av kol, aska och organiskt material som mat- och dryckesoffer, som avslöjar härden ovan mark. Ibland finns små skörbrända stenar i härden, särskilt i de som använts vintertid för att förlänga värmen eller där man försökt förbättra syresättningen och draget till veden genom att få upp den lite från marken.

Härd i Tjärndalen söder om Skalsvattnet.
Foto: Ann Kristin Solsten

Samiska härdar påträffas ofta på torra moränbackar, kullar eller åsryggar intill myrar eller vattendrag. I fjällområdet påträffas de ofta vid en bäck eller kallkälla på en platå nära trädgränsen. De kan vara svåra att se. Vid provstick med en jordsond hittas ofta ett sotlager och därunder ibland ett rödbränt lager som visar att det eldats i härden under en längre tid. Ovala eller rektangulära stenlagda härdar är vanligast medan runda eller oregelbundna förekommer mer sällan.

Enligt samiskt skick och bruk skulle en gammal härd inte återanvändas. Trots det är det inte ovanligt att man vid arkeologiska undersökningar hittar två härdar ovanpå varandra. Då har den första härden ofta varit övergiven så länge att den inte syntes för dem som anlagt den nya. Det brukar skilja några hundra år mellan den yngre och äldre härden. På några boplatser är det registrerat över 20 härdar inom 100 kvadratmeter. Platser med sådana koncentrationer av härdar säger något om både tidsdjup och platsens betydelse.

Bengömma

Bengömmor påträffas vanligen på eller i anslutning till samiska visten, boplatser. Det är oftast en samling obrända och märgkluvna renben som placerats på en skyddad plats.  

Bengömma i Fjällnäs i Härjedalen.
Foto: Ann Kristin Solsten

Praktiken att ta hand om renens ben och lägga dem på ett särskilt ställe i markerna förekommer än i dag och tycks ha stått starkare, utifrån antalet påträffade bengömmor, på sydsamiskt område än i många andra områden. Bengömmor har daterats från 1000-talet och framåt. En vanlig placering är under en sten eller i en skreva. Ibland har benen deponerats i en sjö eller kallkälla. De kan också grävas ner. Bengömmor kan även innehålla ben från andra djur än ren, till exempel från får, get och skogsfågel.  

Bengömmorna har flera funktioner. Många äldre samer menar att benresterna samlades ihop efter måltiden för att inte hundarna skulle sätta dem i halsen, för att hålla rent och snyggt, för att hedra renen och för att få behålla renlycka. Vissa bengömmors utseende antyder en förhoppning om att djuret ska återuppstå, ungefär som björnen i en björngrav. 

Grav

Under förhistorisk tid har vi dålig vetskap om hur samerna begravde sina döda. Ett exempel på ett förhistoriskt gravfält är Krankmårtenhögen i Härjedalen, anlagt under 200-talet f. Kr. Det har samiska karaktärsdrag i begravningsskicket genom att man lagt ren- och älghorn ovanpå gravarna. Gravfältet på Krankmårtenhögen var i bruk under cirka 400 år, fram till 200-talet e. Kr.  

Under tidig medeltid utvecklade samerna flera typer av gravskick som utgick från naturen och terrängen, oftast lokaliserade på undanskymda platser, på holmar eller långt inne i renbetesmarken. De olika gravtyperna är jordgrav, stengrav och grottgrav. 

Jordgraven utgörs av en nedgrävning där den döde gravlades i en ackja eller släde.   

Stengraven finns i flera varianter där de vanligaste typerna är hällgraven respektive stenkistan. Hällgraven består av resta hällar, ofta en sadeltaksform, över den döde, som ligger ovanpå markytan. Stenkistan består i sin tur av rektangulärt kistliknande rum gjord av kantställda stenar övertäckt av ett eller flera lager flata hällar. Den döde kunde ligga ovanpå markytan eller också vara obetydligt nedsänkt. Gränsen mellan hällgraven och stenkistgraven är i många fall diffus.

Grottgraven utgörs av en plats där man har utnyttjat naturliga håligheter i berg, utrymmen bland större klippblock eller utskjutande klippkanter och överhäng. Ibland kan grottöppningen vara tilltäppt av flata hällar. Den döde begravdes i en kista av trä eller i enstaka fall av sten, men kunde också vara gravlagd i en ihålig stock, det sistnämnda gällde framför allt för barn.

Typiskt för de samiska gravarna är att den döde har blivit insvept i näver eller skinn och begravd med sina personliga tillhörigheter som exempelvis kniv, yxa, sax, mynt, eldstål och eldslagningsflinta.

En typ av samisk gravsättning, som brukades under kristen tid, var sommargraven. Graven var en tillfällig gravläggning i väntan på att den avlidne kunde transporteras till kyrkan på vintern.

Sommargravar förekom främst på uddar och holmar och ses i dag som avlånga försänkningar i marken.

Offerplats

I den samiska kulturen finns många olika slags offerplatser och många platser som tillägnats offer.

Att det finns en stor variation på offer antyds av de många ord för dem som finns i det samiska språket. Offerhandlingar handlar många gånger om att ge något tillbaka och få fortsatt lycka med det man har fått från Moder Jord, ett tackoffer. För den som vill finns det alltid anledning att offra: för att det går bra, för att det går dåligt, för att behålla balans och för framtiden. Det vanligaste offret gjordes kanske till eldstaden i form av lite mat eller dryck, något som lever kvar hos vissa än i dag.

Grovt förenklat kan man säga att det finns två typer av offerplatser: den privata/för familjen och gemensamma offerplatser, där man både offrat i grupp eller som enskild individ.  Det vanligaste att offra verkar ha varit olika typer av mat, exempelvis kött, renost, fisk och blod. Andra typer av offer har gjorts i form av metaller, smycken, pilspetsar, kulor och mynt. I vissa fall har hela djur offrats, allt ifrån olika typer av renar, vilda djur och fåglar, till tamdjur som kor, får, getter, hundar, höns eller hästar. På en del offerplatser som undersökts arkeologiskt har man funnit björnkranier och renhorn.

En offersten utgörs ofta av en speciell sten, ofta kluven i två eller fler delar, som befinner sig på rätt plats i landskapet. Ett renoffer, eller en renofferplats, var allmänt i bruk och utövades bland en del renskötande samer långt fram i tid. Det nämns flera varianter på hur själva offret gick till.  Vanligt var att det utövades invid kåtan av familjen och bestod av att man åt en hel ren tillsammans. Efter måltiden lades benen tillbaka i anatomisk ordning innanför den ring av sten där renen slaktats. Andra platser för offer var i offergropar, eller i kallkällor.

Förvaringsgrop

Förvaringsgropar har använts från stenåldern och i samiska sammanhang långt in på 1900-talet och är ett slags föregångare till jordkällaren. Syftet med gropen var vanligen att förvara kött och mjölkkaggar till våren. Genom förvaringen processades (syrades) även maten i viss mån och nya smaker tillkom. 

Groparna från stenålder kan vara relativt stora, upp till 1,5 meter djupa eller ibland mer. De gropar som använts av samer under de senaste 1000 åren är vanligen mindre, ca 0,5 meter djupa, men det förekommer betydligt större också. Gropen var ofta klädd med flata hällar och hade en eller flera hällar som lock. Det som förvarades i gropen lades ofta i näver eller kaggar. En del anläggningar är uppkallade efter vad som förvarats i dem, exempelvis mjölkgrop och köttgrop. 

Förvaringsgropar förekommer både som enstaka anläggningar och som flera anläggningar anlagda efter varandra längs en grusås eller liknande lättdränerad mark. Placeringen av groparna gjordes under äldre tid främst i klapperstensfält, senare på åskrön eller inne på själva vistet. Till fjälls ligger de ofta på åskrön eller små höjder då dessa delar snabbt blir snöfria på våren och innehållet då lättare kan nås.

 I Riksantikvarieämbetets lämningstyplista heter lämningstypen ”förvaringsanläggning” och beskrivs som en ”anordning från främst historisk tid med förvaringsfunktion”, som företrädesvis förekommer i det samiska området.

Förrådsbod

Den samiska njallan är en förrådsbod som består av en liten knuttimrad träbyggnad placerad på en stolpe. Stolpen är släthyvlad för att göra det svårt för djur att klättra upp. När man vill hämta något ur boden används en stege i form av en timmerstock med uthuggna trappsteg. 

Stolpbod på fyra ”fågelfötter” från ett gammalt viste vid Övre Daimasjön, Voernese sameby. Stolpboden är flyttad och återuppbyggd på hembygdsgården i Gäddede. Foto: Ewa Ljungdahl

En annan förrådsbod är lägre och står på fyra stolpar, en i varje hörn. På lulesamiska heter bodtypen  ájtte – det är alltså därifrån Svenskt Fjäll- och samemuseum har hämtat sitt namn. Det finns också en variant utan tak och väggar, helt enkelt en plattform på fyra stolpar där mat och material lades upp. Samiska förrådsbodar finns fortfarande i det samiska kulturlandskapet.

Rengärde/renvall

Renvall i Tjärndalen söder om Skalsvattnet.
Foto: Ann Kristin Solsten

Ett rengärde är en inhägnad som används för att hålla renar inom ett begränsat område under pågående arbete. Till exempel används rengärdet för skiljning, märkning, slakt eller utfodring. Det finns både rengärden som är i bruk, och sådana som har slutat att användas.

I rengärdet trampar och gödslar renarna marken så att den med tiden får en rik vegetation som tydligt skiljer sig från den omgivande vegetationen. Fortfarande långt efter att ett rengärde tagits ur bruk kan man lägga märke till rengärdet som ett tydligt avvikande område med rik växtlighet. Vid äldre rengärden som inhägnades av sten eller träd och ris, kan det även finnas rester efter hägnen.

Tidigare användes rengärden även vid mjölkning av renar under sommaren och hösten. Då mjölkades vajorna en eller två gånger om dagen.  Ofta genomfördes mjölkningen på naturligt avgränsade områden som på uddar vid till exempel sjöar. Vid så kallade mjölkningsuddar kan man ofta påträffa enstaka härdar och rökhärdar. Även förvaringsplatser för mjölken kan finnas inom ett inte alltför långt avstånd.

En renvall är en plats som använts för mjölkning av renar under sommaren och hösten. Skillnaden mot ett rengärde är att vallen oftast saknar tydlig avgränsning. Den systematiska mjölkningen av renkor upphörde i allmänhet i början av 1900-talet, och därmed upphörde också bruket av renvallar. Ibland kan man hitta gamla mjölkningshandtag – en pinne infäst i trädstammen, eller ett uthugget handtag – där renkon bands under mjölkningen. Ofta kan dock vallarna fortfarande ses som öppna ytor i skogen på grund av att de liksom rengärdena fått en från omgivningen avvikande vegetation. I närheten finns ofta lämningar efter ett viste med spår efter kåtor och förrådsanläggningar.

Biologiskt kulturarv

Ofta pratar man om att urfolk som samerna inte har lämnat några spår i landskapet, men det handlar främst om att man måste ha kunskap att se dem. All mänsklig närvaro lämnar spår, de bevaras bara olika länge. Ett stenhus står längre än en torvkåta. En tall med spår från samisk barktäkt kan stå i hundratals år medan spåren av skörd av granrötter för rotslöjd försvinner fort. Spåren av extensiv betesdrift är mindre tydliga och varaktiga i landskapet än de från mer intensiv drift, och därför kan vi fortfarande se spår av renvallar, rengärden och gräsbetesvallar.

Fjällandskapet bör kanske ses som Sveriges största sammanhängande kulturlandskap eller biologiskt kulturarv. Fjällvegetationen är formad av klimat och geologi men också till stor del av renskötseln. I miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö framhålls just dess värde som ett vidsträckt och betespräglat fjällandskap. Foto: Håkan Tunón

Renskötselns uttalade spår i landskapet i form av bete, klövtramp och gödslingseffekter finns i anslutning till de mest intensivt använda samlingsplatserna. Där kan man också förvänta sig spår av vedtäkt och uttag av virke till hägnader och redskap. Samtidigt har renbetet också påverkat floran och landskapet i stort, genom att förhindra igenväxning av gräs, örter, buskar och renlav. Det i sin tur möjliggör för mindre konkurrenskraftiga arter att etablera sig, exempelvis ettåriga växter. I trampskador av klövar kan frön gro. Under vintertid har renskötseln lämnat andra typer av spår i landskapet, som exempelvis de lavträd som fälls för att ge renarna bete. Lavträd kan ligga kvar som spår under lång tid.

Samer har också lämnat andra spår efter sig än de som är kopplade till renskötsel. Kring samiska småbruk av olika slag kan man förvänta sig boskapsskötselns och odlingslandskapets biologiska spår i form av exempelvis röjda ängar, slåttermyrar, buskar och träd med spår av betesskador, slöjd-, löv- eller vedtäkt, samt att ängs-, slåtter- och betesmarkernas växter kan stå kvar i de igenväxande markerna.

Från samiska småbruk och visten betade ofta getter som kunde gå hårt åt vegetationen, till exempel granar. Dessa ”figurklippta” bollar växer till under ett par år tills diametern blir så stor att de rusar i väg på höjden. Gamla getgranar i skogen bär sedan spåren av en förtätning av grenarna nedtill. Bilden visar nutida getgranar vid fäboden Svedbovallen utanför Järvsö. Foto: Håkan Tunón.

För att kunna identifiera biologiska spår i det samiska kulturlandskapet behöver vi en ingående kännedom både om vilka verksamheter som har bedrivits och var vi kan tänkas finna dem. Både traditionell kunskap om brukandet, och lokal kunskap om var och när olika insatser gjorts, är värdefulla för kartläggningen och bevarandet av kulturarvet. I inventeringar är det därför viktigt att inkludera lokalbefolkningen. Folkliga berättelser och platsnamn kan innehålla referenser till verksamheter och berätta var man kan förvänta sig att återfinna spår i form av såväl materiella lämningar som biologiskt kulturarv.

Läs mer allmänt om biologiskt kulturarv på Riksantikvarieämbetets hemsida.

Ny kunskap – aktuella projekt

Under den senaste programperioden, 2015–2020, har kunskapen om det samiska kulturlandskapet ökat. Spår av samer har dokumenterats så långt söderut som Uppland och Västmanland. DNA-forskningen har gett ny information om både renar och människor. Samtidigt har nya projekt startats som kommer att ge värdefull kunskap de kommande åren. Här följer ett axplock av pågående eller nyligen avslutade projekt kring det samiska kulturlandskapet.

Projekt: GLAS – Glaciärarkeologi i Sápmi

Växthuseffekten har aktualiserat behovet av att inventera fynd från smältande snölegor. Med finansiering från Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond pågår nu ett fyraårigt forskningsprojekt där syftet är att söka fynd som legat begravda i snö och is under lång tid, men som nu tinar fram. Projektet är ett samarbete mellan Stockholms universitet, Jamtli, Västerbottens museum, Norrbottens museum, Silvermuseet med sin forskningsmiljö INSARC, och Ájtte.

Projektledare: Kerstin Lidén, Stockholms universitet

Hemsida: https://glaciararkeologisapmi.wordpress.com/

Doktorsavhandling: Long Lasting Ecological Legacies of Reindeer on Tundra Vegetation (2017)

Ájtte genomförde under flera år inventeringar av renmjölkningsvallar, framför allt i Badjelanndaområdet där de är talrika. I den särskilda satsningen på samisk forskning från bland annat FORMAS genomfördes ett projekt för att undersöka renmjölkningvallarna och hur de har kunnat bevaras. Resultatet visar att det handlar om en permanent förändring i vegetationen. Resultaten finns redovisade i en doktorsavhandling.

Författare: Dagmar D Egelkraut, Umeå universitet, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap 

Projekt: Viesso Duobddága / Levande landskap

I projektet Levande landskap gjordes en app som förklarar lulesamiska ortnamn. Bilden visar en vy från Ritsem mot det heliga fjället Áhkká. Foto: Kjell-Åke Aronsson.

I ett interregprojekt kunde en mobilapplikation produceras som beskriver det samiska kulturlandskapet och förklarar de samiska ortnamnen inom lulesamiskt område. Applikationen beskriver miljöer både på den svenska och norska sidan gränsen, och texter finns på svenska, engelska, norska och lulesamiska. Applikationen kom att utgöra den första samlade beskrivningen av det lulesamiska landskapet från Bottenviken över fjällen till den norra Atlantkusten. Luleå Tekniska Universitet hjälpte till med de tekniska lösningarna.

Projektledare: Kjell-Åke Aronsson, Ájtte

Hemsida: https://levandelandskap.com/

Projekt: Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra Fennoskandien 500–1500 e. Kr.

Silvermuseet/INSARC har genomfört ett sexårigt forskningsprogram med fokus på samhällsutveckling och landskapsbruk i Norrbottens och Västerbottens kustområden under perioden 500–1500 e. Kr.  Kunskapen om kustens samhällen före de svenska centralmakternas kolonisationsinitiativ har varit mycket begränsad. Resultaten från det tvärvetenskapliga programmet, vilket finansierades av Riksbankens jubileumsfond, visar att kustens och inlandets samiska samhällen var nära förbundna med varandra i ett ömsesidigt socialt och ekonomiskt utbyte som avsatt spår i kulturlandskapen.

Projektledare: Ingela Bergman, Silvermuseet/INSARC

Hemsida: https://www.rj.se/anslag/2011/kulturarv-landskap-och-identitetsprocesser-i-norra-fennoskandien/

Doktorsavhandling: A land of one´s own. Sami resource use in Sweden´s boreal landscape under autonomous governance (2018)

I en doktorsavhandling har samiskt resursutnyttjande norra Sveriges skogsområden studerats ur ett historiskt och skogshistoriskt perspektiv, med fokus på perioden 1600–1900.

Författare: Gudrun Norstedt, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå

Doktorsavhandling: Food Cultures in Sápmi. An interdisciplinary approach to the study of the heterogeneous cultural landscape of northern Fennoscandia AD 600–1900

Samerna har haft en varierad kosthållning och betoningen på ren är överdriven – det är kortfattade resultatet av Markus Fjellströms forskning. Han har undersökt matkulturer från år 600 till år 1900 e. Kr. genom att analysera benmaterial från arkeologiska utgrävningar i bland annat Vivallen, Rounala och Silbojokk. Ren var inte huvudkällan till protein på någon av de undersökta platserna.

Författare: Markus Fjellström, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet

Två forskningsprojekt med samisk markanvändning i förhistorisk och historisk tid

Med anslag från Vetenskapsrådet kommer två forskningsprojekt med samisk markanvändning i förhistorisk och historisk tid som grundtema, att genomföras under perioden 2022–2024.

Projekt 1: Dela land: samisk resursförvaltning före och under nybyggeskolonisationens inledning

Projektledare: Gudrun Norstedt, Várdduo, Umeå universitet

Projekt 2: De samiska skattelandens ursprung: Markfördelning och maktstrukturer 1000–1800 e. Kr.

Projektledare: Ingela Bergman, INSARC, Silvermuseet

Projekt: Gaskelaante

Gaskelaante är ett treårigt projekt som startade 2021. Projektägare är stiftelsen Gaaltije och finansiärer är Sametinget och Länsstyrelsen i Jämtlands län. Undersökningsområdet ligger i västra Jämtland och har tidigare nyttjats av renskötande samer som fritt kunnat röra sig över gränsen till Norge. I samband med avvittringen på 1830-talet togs ingen hänsyn till renskötselns behov. Renbeteskonventionen 1905 fastslogs att de inte fick vara i Norge under annan tid än maj-september, dock ej utan ”vederbörande jordegares eller brukares samtycke” och 1922 upphörde rätten till gränsbete helt. Stora delar av projektområdet, som inrättats som privatfastigheter på 1830-talet, såldes på slutet av 1800-talet till ett fåtal privatpersoner som framför allt var ute efter jakt och fiske. Därmed kringskars renskötselns möjligheter ytterligare. I praktiken fördrevs många samer från området. Paradoxalt nog har detta inneburit att de äldre spåren efter renskötsel bevarats väldigt väl. Med hjälp av historiska källor, äldre kartor, släktforskning, inventering och arkeologiska undersökningar syftar projektet till att beskriva områdets historia ur ett samiskt perspektiv. Målsättningen är att visa på bredd, variation och tidsdjup för det samiska livet i området. Eftersom Gaskelaante är ett gränsöverskridande område har diskussioner inletts med Saemijen Sijte för ett forskningssamarbete.

Projektledare: Anders Hansson, Stiftelsen Jamtli

Samisk närvaro och samiska bosättningar i Syd- och Mellansverige

Samisk närvaro och samiska bosättningar i Syd- och Mellansverige har studerats i två forskningsprojekt. Resultaten belyser och visar hur samiska traditioner och kulturell praktik upprätthållits sedan yngre järnålder och in i modern tid och att Syd- och Mellansverige innefattar samiska kulturlandskap:

Projekt 1: Det delade landet. Samisk historia och mångkulturalitet för det moderna

Projektledare: Jonas Monié Nordin, Stockholms universitet, Institutionen för arkeologi och antikens kultur

Projekt 2: Ohtsedidh – Samiska kulturyttringar i Mellansverige

Projektledare: Joakim Wehlin, Dalarnas museum

Hemsida: https://ohtsedidh.se/

Projekt: Kulturspår i landskapet – en resurs i skolan

Kulturspår i landskapet – en resurs i skolan (KIL), ville visa att forn- och kulturlämningar kan användas som en resurs i undervisning i många olika skolämnen, inte bara historia. Målgruppen för projektet var lärare i grundskolan i Sverige och Norge. På svensk sida arbetade projektet med lärare från Vilhelmina, Lycksele och Sorsele kommuner och på norsk sida var det lärare från 19 kommuner i Helgeland. Eftersom projektet arbetade med lärare i skogslandet och i fjälltrakterna var det naturligt att även arbeta med samiska forn-och kulturlämningar. Projektet pågick 2016–2019. Partners i projektet var Västerbottens museum, Skogsstyrelsen i Sverige och Nord universitet, Helgeland museum, Polarsirkelen friluftsråd och Statskog i Norge. Projektet finansierades av Interreg Botnia-Atlantica, Länsstyrelsen Västerbotten och Nordland fylkeskommune. Projektet producerade bland annat en bok med titeln ”Kulturlandskapet som undervisningsarena”.

Projektledare: Erik Sandén, Västerbottens museum

Länk till bok: https://sparfran10000ar.se/wp-content/uploads/KIL_bok-fran-VBM.pdf

Projekt: Vandring i kulturlandskap

Gammal renvall med tydlig vegetationsförändring nära Vindelvaggileden. Foto: Västerbottens museum.

Vandring i kulturlandskap (VIK) är pågår 2020–2022 finansieras av Interreg Nord och länsstyrelsen Västerbotten. Partners är Västerbottens museum i Sverige och Nord universitet, Sijti Jarnge, Helgeland museum och Salten friluftsråd. Syftet med projektet är att synliggöra fjällens kulturlandskap för företagare och vandrare, för att ge vandrare en djupare upplevelse och företagare en möjlighet att utveckla sin verksamhet. Projektet arbetar i områdena runt lederna Nordlandsruta mellan Harvassdalen och Bolna, Kungsleden inom Sorsele kommun och Vindelvaggileden mellan Ammarnäs och Krokstrand. Eftersom fjällen är ett viktigt samiskt kulturlandskap är en viktig del i projektets arbete en process med dialog med människor med koppling till det samiska kulturlandskapet och samiska forn- och kulturlämningar.

Projektledare: Erik Sandén, Västerbottens museum

Hemsida: https://www.vbm.se/utforska/projekt/vandring-i-kulturlandskap/

Projekt: Kunskapssammanställning om biologiskt kulturarv i fjällnära skog

Under 2021 genomförde SLU Centrum för biologisk mångfald en kunskapssammanställning om biologiskt kulturarv i fjällnära skog på uppdrag av Riksantikvarieämbetet. Arbetet bestod av en genomgång av befintliga uppgifter och litteratur för att synliggöra kunskapsläget vad gäller biologiska spår från såväl samisk som övrig verksamhet. Resultatet tyder på en relativt stor okunskap om vilka biologiska kulturarv vi kan förvänta oss att finna i det fjällnära skogslandskapet och var de också fortfarande finns bevarade.

Projektledare: Tommy Lennartsson, SLU Centrum för biologisk mångfald

Projekt: Beavnardahke I och II

I Interreg Nord-projektet Beavnardahke, som genomfördes 2018–2020, ville Gaaltije och Saemien Sijte samla, tillgängliggöra och marknadsföra det samiska kulturlandskapet, berättelserna och besöksmålen med modern informationsteknologi. Resultatet blev en hemsida där besökaren kan ta del av och lära sig mer om samisk kultur och historia, samiska lämningar och kulturmiljöer samt få tips på platser att besöka i Tröndelag, Jämtland och Härjedalen där man kan uppleva och lära sig mer om samisk kultur och historia. 2020 fick projektet en uppföljare, Interreg Nord-projektet Sámis on the Coast – Beavnardahke II, som har som mål att synliggöra samisk historia och kultur vid Tröndelag och Västernorrlands kustområden, samt samiskt språk och traditionellt språkbruk i området. Även detta projekt genomförs av Gaaltije och Saemien Sijte och resultatet uppvisas på nämnda hemsida.

Projekt 1: Beavnardahke

Projektledare: Erika Unnes, Gaaltije – Sydsamiskt kulturcentrum

Projekt 2: Sámis on the Coast – Beavnardahke II

Projektledare: Ann Kristin Solsten, Gaaltije – Sydsamiskt kulturcentrum och Håkon Hermanstrand, Saemien Sijte – Sörsamisk museum og kultursenter

Hemsida: https://baalka.se/ och https://baalka.no/no

Hot och kunskapsluckor

Skogsbruket

Skogsbruket är i dag det enskilt största hotet mot lämningar i skogsmark. Lämningarna skadas i samband med avverkning och markberedning. Antalet avverkningar varje år är väldigt högt. År 2020 inkom 20 059 anmälningar om föryngringsavverkningar, större än 0,5 ha, till Skogsstyrelsen inom Norra Norrland (Norrbotten och Västerbotten) och Södra Norrland (Jämtland, Västernorrland och Gävleborg). (Källa: Skogsstyrelsen)

Ett flertal studier visar att fornlämningar i hög grad skadas av skogsbruket. Skadorna kan utgöras av bland annat körspår och markberedning. I Norrbotten skadas mellan 41,1 och 65 % av de kända fornlämningarna, framför allt i privatägd skog. En slutsats är att fornlämningar som inte är synliga ovan mark, skadas mer än de som är synliga för blotta ögat.

Sedan 2012 har Skogsstyrelsen genomfört så kallade hänsynsuppföljningar på forn- och kulturlämningar och deras villkorsområden. Hänsynsbedömningen görs tre år efter avverkning för att innefatta både avverkning och efterföljande återväxtåtgärder. På avverkningen ska det finnas tidigare kända och registrerade kulturlämningar. Lämningar som var okända vid avverkningstillfället bedöms inte.

Vid hänsynsuppföljningen 2020, i Norra och Södra Norrland, inventerades totalt 437 forn- och kulturlämningar inom 200 utlottade avverkningsärenden. I Norra Norrland uppvisade 10 % av lämningarna skada/grov skada och 20 % ringa påverkan. Motsvarande resultat i Södra Norrland var 25 % skada/grov skada och 20 % ringa åverkan. Enligt hänsynsuppföljningen är den vanligaste skadeorsaken markberedning.

Norrbottens museum har under en fältarbetsvecka/år under en treårsperiod (2017–2019) inventerat markberedda hyggen i områden som inte har genomgåtts av arkeologer vid fornminnesinventeringen. Nio av elva nyregistrerade fornlämningar varit skadade av markberedning, vilket motsvarar 82 % av de nyregistrerade fornlämningarna. En av fyra kulturhistoriska lämningar var skadade av körspår, vilket motsvarar 25 % av de nyregistrerade kulturlämningarna.

Sveriges skogsland är otillräckligt inventerat, och många forn- och kulturlämningar är därför inte med på fastighetskartan och i Riksantikvarieämbetets Fornsök. Oregistrerade samiska lämningar (och andra lämningar) i skogsmark löper därmed hög risk att försvinna innan man ens fått chansen att dokumentera att samer levt och verkat i området. Mörkertalet för hur många lämningar som årligen faktiskt skadas/förstörs riskerar därför att vara betydligt större än den redan höga andel skador som genomförda hänsynsuppföljningarna visat.

Vad skulle då hjälpa? Från Norrbotten rapporteras att samtliga fornlämningar som påträffades vid inventering 2021 hade klarat sig undan markberedning om en skyddszon hade omfattat själva åsen/moränmarken, och inte bara sluttningen ned mot vattendrag och myr. Det är önskvärt att skogsbruket kan spara kantzoner även i dessa områden, då fler forn- och kulturlämningar skulle kunna undgå skador. Kantzonen behöver inte innebära att skogen lämnas kvar, men det är önskvärt att dessa områden undantas från markberedning. Det är också viktigt att fortsätta förstagångsinventera skogsland och att inventeringen framför allt bör ske i de områden där exploateringstrycket är mycket hårt på grund av skogsbruket.

Mest önskvärt är att markberedning upphör i alla sandiga marker i anslutning till sjö, vattendrag, myr och forntida strandlinjer. Det är främst i dessa lägen som boplatser utan någon synlig anläggning ovan mark kan påträffas. Markberedning i denna typ av områden medför att boplatser skadas mycket lätt, i och med den mycket sparsamma marktillväxten. Fynd och anläggningar ligger i regel direkt under mossan, vilket gör att fynd, anläggningar och kontexter inom en boplats rubbas. Det arkeologiska materialet blir mer svårtolkat och det är mycket stor risk att värdefull kunskap om vår förhistoria går förlorad på grund av skogsbruket.

Trycket på skogsbruket generellt är mycket högt. I SLU:s rapport ”Skogen räcker inte” (2020) konstateras att efterfrågan på virke i Sverige är högre än vad skogarna förmår producera. Samtidigt ska skogsbolagen och privata markägare leva upp till den kulturmiljölagstiftning som innebär att fornlämningar inte får skadas. Samtliga större skogsbolag har dessutom genom sin FSC-certifiering åtagit sig att särskilt värna det samiska kulturarvet. Det finns också ytterligare en certifiering, PEFC. Den standarden nämner inte särskilt samerna, men rennäringen. PEFC har också allmänna skrivningar om forn- och kulturlämningar.

De insatser som Skogsstyrelsen och skogsägarna gemensamt gör för att värna det samiska kulturarvet är fortsatt mycket värdefulla. I Jämtlands och Västernorrlands län har exempelvis satsningen ”Kraftsamling för bättre kulturmiljöhänsyn i skogen – nollvision 2020” genomförts åren 2016–2020. Skogsstyrelsen har koordinerat arbetet, där både skogssektorn och myndigheter har ingått. Ett nätverk har skapats för att fortsätta att driva frågorna framåt.

Vindkraft – en grön omställning?

Den gröna omställningen innebär en övergång till fossilfri produktion. Omställningen är särskilt påtaglig i Norr- och Västerbotten. Här kan nämnas Northvolts batterifabrik i Skellefteå, Hybrit-projektet utanför Boden som syftar till att framställa fossilfritt stål, samt LKAB:s planer på att producera fossilfri järnsvamp. Denna omställning kommer att kräva mycket stora mängder ny el. Enligt Energikontor Norr producerar Norrbotten i dag 18 TWh varav ca 10 TWh går på export.

Hybrit-anläggningen kommer att kräva 15 TWh årligen. LKAB har presenterat ett framtida behov på hela 55 TWh för övergången till fossilfri produktion. Det krävs således en mycket kraftig utbyggnad av elkraftsproduktionen.

Stora vindkraftsparker lokaliseras vanligen till glest befolkade områden, i regel till höglänta skogsmarker. Dessa marker är ofta bra betesland för renar,speciellt under vintrar med svåra snöförhållanden. Forskning vid SLU har visat att renar undviker vindkraftverk och -parker, vilket leder till att stora områden betesmark inte kan utnyttjas. Ett exempel på detta är Vattenfalls planer på att bygga sin internationellt största vindkraftpark på land. Den kommer att sträcka sig från Nattavaara, söder om Gällivare, ned till Bodens kommun och täcka en yta av 5 x 2 mil. Området är renbetesmarker för Gällivare skogssameby. Samebyn är redan hårt trängd av skogsbruk och gruvverksamhet.

Det finns en uppenbar målkonflikt mellan vindkraft och samiska kulturlandskap. Det gäller också i förhållande till miljökvalitetsmålet Levande skogar då stora arealer skogsmark omvandlas till industrilandskap. Den gröna omställningen i norr beskrivs ibland som en ny ”grön kolonialism”.

Övrig markexploatering

Förutom att samernas traditionella marker är intressanta för vindkraftsetableringar, finns andra näringar som vill exploatera landskapet. Gruvnäring och turism är två tydliga exempel.

Under flera år diskuterades möjligheten att öppna en ny järnmalmsgruva i Gallok utanför Jokkmokk. Debatten har stundtals varit intensiv. Gruvan skulle påtagligt försämra möjligheterna för Jåhkågasska tjiellde att bedriva renskötsel genom att skära av flyttleder och den negativa påverkan på landskapet som en gruva alltid medför. Indirekt skulle också världsarvet Laponia påverkas. Laponias kultur och naturvärden är beroende av en fungerande renskötsel. Länsstyrelsen i Norrbottens län sade nej till gruvprojektet eftersom det skulle få för stora negativa konsekvenser. Till mångas förvåning beviljade Regeringen i mars 2022 gruvbolaget Jokkmokk Iron Mines AB bearbetningskoncession. Innan gruvbrytningen kan starta måste det emellertid göras en prövning av projektets konsekvenser för miljön. Sista ordet är alltså inte sagt om detta kontroversiella gruvprojekt.

Fjällturismen har under de senaste åren ökat från redan höga nivåer. Coronapandemin har gjort att fler människor valt att spendera semestern inom landets gränser. Vandring, cykling och skidåkning i fjällkedjan har ökat. Som ett exempel ökade resandet mellan Stockholm och Åre med 34% och mellan Sundsvall och Härjedalen med 50% under sommaren 2020. Redan 2018 visade en doktorsavhandling att slitaget på mark och vegetation i södra Årefjällen ökat dramatiskt som en följd av terrängkörande fordon, motionslopp, cykling och skidåkning. Nya boendeanläggningar, skidsystem och fritidsanläggningar byggs och etableras. Den allt högre belastningen på natur- och kulturmiljöer i fjällen har lett till diskussioner och ibland konflikter mellan samebyar och turismentreprenörer. Aktuella fall är skidanläggningen Örndalen i Härjedalen, det planerade men nu skrinlagda nationalpark i Vålådalen i Jämtland, och frågan om huruvida Svenska Turistföreningen ska få förlänga sina statliga arrenden av fjällstationerna Sylarna och Blåhammaren i Jämtland.

Klimatförändringar

Ett varmare klimat medför stora utmaningar för kulturmiljövården. I fjällen flyttas trädgränsen uppåt, vilket medför igenväxning av gamla visten och renvallar. Många platser kommer att bli omöjliga att återfinna. Nedbrytningen av arkeologiskt och byggnadshistoriskt material går också snabbare, samtidigt som nya växt- och djurarter kan etablera sig och förändra miljön. Vattendragens flöden förändras och översvämningar blir vanligare, vilket hotar forn- och kulturlämningar längs stränderna.

I högfjällen smälter snölegor och glaciärer. Material som har varit infruset i hundra- eller tusentals år kommer i dagen. Exempel på material som har tinat fram i Norrbottens fjällområde är pulkor och pilspetsar med bevarade träskaft. Organiskt material som tinar fram kräver särskilda insatser för att upptäckas och bevaras. I förhållande till jämförbara länder med liknande klimat är detta arbete eftersatt i Sverige. I Norge är detta sedan länge ett eget forskningsfält, breforskning.

Klimatförändringarna påverkar också villkoren för överförande av immateriellt kulturarv och traditionell kunskap. Platser med tradition förändras till form och funktion. Ett exempel från sommarvistet Bartjan i Jämtland är en snölega som under långa tider använts för kylning av matvaror under de varma månaderna, men som nu tinar bort redan på försommaren.

Många myndigheter, däribland länsstyrelserna, gör just nu analyser av vad klimatförändringarna kan betyda för vår livsmiljö. En länsstyrelse som formulerat sig också kring just konsekvenserna för forn- och kulturlämningar är Västerbotten, som i sitt handlingsprogram Klimatanpassa Västerbotten – Regional vägledning och övergripande handlingsplan för klimatanpassning 2020–2025 har ringat in hur exempelvis ökad nederbörd, ökade flöden i vattendragen, ökad risk för skogsbränder och ökad risk för angrepp från skadedjur och -insekter hotar Västerbottens kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Handlingsplanen kan laddas ner här.

Otillräckligt inventerat

Norrland är inte lika väl inventerat som övriga landsdelar när det gäller fornlämningar och kulturhistoriska byggnader. I Norrbotten räknar man med att bara cirka 50% av länets yta är fornminnesinventerat. I andra norrlandslän kan stora ytor visserligen vara inventerade, men ofta översiktligt med fokus på älvdalar och insjöstränder. För samiska lämningar gäller också att många av dem länge uppfattades som sentida och därför inte registrerades.

Riksantikvarieämbetet avslutade sin fornlämningsinventering 2002. Ansvaret flyttades över till länsstyrelserna, som kan fatta beslut om inventeringsprojekt och finansiera dem via de statliga kulturmiljömedlen. Pressen på dessa medel är dock väldigt högt; de ska räcka till mycket.

En förklaring till den lägre inventeringsgraden brukar vara att markexploateringarna är färre i Norrland, och att landskapet därför inte är hotat på samma sätt som i södra Sverige. Det är en otillfredsställande verklighetsbeskrivning. För det första sker nu stora exploateringar i det samiska kulturlandskapet; därtill kommer tusentals skogsavverkningar i norra Sverige varje år, markpåverkan som till skillnad från nybyggnationer sällan föregås av några inventeringar. Skogsavverkningar räknas som pågående markanvändning och krav på inventeringar kan därför inte göras. För det andra är det en demokratisk och urfolksrättslig brist att dokumentationen av och kunskapen om forn- och kulturminnen skiljer så mycket mellan olika delar av landet.

Inventeringsfrågan hänger också delvis samman med klimatfrågan. Förändringarna i klimatet ändrar förutsättningarna i det samiska kulturlandskapet. Forn- och kulturlämningar täcks lättare av vegetation eller bryts ned av värme och fukt.

Information – av och för vem?

En fråga som hänger samman med att landskapet är otillräckligt inventerat, är det faktum att information om samiskt materiellt kulturarv finns spridd i många olika databaser.

Praxis i svensk kulturmiljövård är att fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar registreras i Kulturmiljöregistret, som finns hos Riksantikvarieämbetet. För Kulturmiljöregistret finns en publik söktjänst, Fornsök.  

Den första versionen av Fornsök driftsattes 2006. Fram till och med 2015 doldes positionerna (koordinater och utbredning) för alla objekt med lämningstyperna Depåfynd och Offerplats (oavsett var i Sverige de var belägna). Man ville skydda de känsliga lämningarna från en nyfiken allmänhet, eller från plundrare. Positionerna visades dock i inloggat läge, och handläggare på länsstyrelserna och andra så kallade yrkesanvändare hade behörighet att logga in. 2015 gjordes Riksantikvarieämbetet en annan bedömning av lagstiftningen kring geografisk information och släppte all information fri. Att platsbestämningarna synliggjordes upplevdes som ett stort svek av det samiska samhället. Privatpersoner som hade lämnat uppgifter om känsliga platser kände sig lurade.

I det samiska samhället minskade viljan att dela med sig av anteckningar, minnen och kunskap om landskapet. I stället har man initierat egna inventeringar, register och databaser. Platser och traditioner noteras också i exempelvis RenGIS. Ett sådant förfaringssätt är i linje med vad som står i UNDRIP – att ett urfolk självt äger rätten att bevara, skydda och utveckla sitt historiska och arkeologiska kulturarv.

I dag finns alltså flera olika databaser över lämningar i samiska kulturlandskap, varav alla inte är öppna eller digitaliserade. Det finns nackdelar med att ha parallella register, eftersom alla lämningar inte blir markerade på samma karta. Detta gör att exempelvis uppdragsarkeologer som besöker området inte alltid har full kunskap om kända lämningar, vilket gör att lämningar kan missas i samband med arbetet. Samma risk finns för dem som arbetar inom skogsbruket. Vidare behöver lämningar vara registrerade i RAÄ:s kulturmiljöregister eller Skogsstyrelsens Skogens pärlor för att upptäckas av Skogsstyrelsens automatiserade system för avverkningsanmälningar. Även turister kan skada forn- och kulturlämningar av okunskap eller för att de inte vet eller kan ta reda på att de befinner sig vid en fornlämning. Både att berätta om, och att inte berätta om, en fornlämning har alltså sina risker, från ett samiskt perspektiv.

En annan fråga som rör information, är att samiskt kulturarv ofta fortfarande hanteras och beskrivs utan samiskt deltagande. Samer får inte alltid insyn i arkeologiska, byggnadsantikvariska eller dokumenterande projekt som rör den egna historien. Ny forskning visar att detta inte minst gäller den kommersiella, konsultbaserade kulturmiljövården. Inom exempelvis uppdragsarkeologin, där markexploatering ska föregås av en arkeologisk utredning eller undersökning, sker mycket på rutin. Länsstyrelsen formulerar ett uppdrag till det arkeologiska företaget, som företaget följer. Påfallande ofta saknas förväntningar på en dialog eller interaktion med det samiska samhället. Företagen å sin sida kan vara rädda att ett förslag om samarbete med samiska företrädare kan fördyra eller försvåra genomförandet av projektet. Det samiska samhället förlorar insyn i processen och kan uppleva ett obehag över att arkeologerna har besökt markerna utan deras vetskap. Arkeologerna, länsstyrelsen och exploatören går miste om den kunskap om landskapet som samerna hade kunnat bidra med. Ett ökat deltagande från samisk sida i alla typer av projekt som rör det samiska kulturlandskapet kan berika alla parter.

Svenska Samernas Riksförbund (SSR) har skapat ett dokument med etiska riktlinjer för forskningssamarbeten, ”Riktlinjer vid forsknings- och projektsamarbeten med Sámiid Riikkasearvi (SSR)”. Det kan tjäna som en inspiration också för hur andra samarbeten mellan samiska aktörer och exempelvis forskningsaktörer kan läggas upp. Programmet finns här som PDF.

Resursbrist

Det statliga kulturmiljöanslaget till länsstyrelserna är fortsatt lågt. Museer, samebyar och andra som vill genomföra projekt i form av inventeringar, restaureringar och dokumentationer av det samiska kulturlandskapet, konkurrerar därför ofta om samma knappa medel.

Länsstyrelsens medarbetare förväntas vara de som upprätthåller och bygger kompetens om länets kulturmiljöer. Samtidigt ökar arbetsbördan på varje handläggare, personalomsättningen är ofta hög, och länsantikvariefunktionen har på många platser försvunnit, vilket bedöms bidra till att frågorna tilldöms mindre vikt och att ingen säkert svarar för helhetssynen.

Resursbristen gäller också det samiska samhället. Samebyarna har varken tid eller ekonomisk möjlighet att medverka vid alla samråd och möten som berör de egna markerna. Därmed kan de inte heller alltid föra sin talan och bevaka sina rättigheter.

Stuprörsstrukturer

De samiska kulturlandskapen och miljöerna spänner ofta över stora områden som hänger samman med varandra, vilket gör att även små skador kan få stora konsekvenser för helheten. Lagstiftningarna är fragmenterade, och tillsynen och ansvaret för dem splittrade på många departement, myndigheter och organisationer. Det leder ofta till ett stuprörstänkande där det exempelvis antingen tittas på kulturmiljö eller naturmiljö, eller att problem bara belyses från en eller ett fåtal synpunkter. Det gör också att risken är större att enskilda lämningar eller minnen blir viktigare än de sammanhang de representerar. Detta gäller såväl nationellt som internationellt, då det samiska kulturlandskapet spänner över flera nationsgränser. Ett beslut på en plats kan påverka flera länder eller områden. I arbetet med det samiska kulturlandskapet vill programmet hitta verktyg som tillåter/tvingar oss att titta på helheten snarare än detaljerna, och arbeta för att konsekvensanalyser görs för att belysa hur olika beslut påverkar helheten.

Skydd av samiska kulturmiljöer

Det finns olika möjligheter att skydda och bevara samiska kulturmiljöer. Här är några exempel.

Fornlämning enligt Kulturmiljölagen: En fornlämning är enligt Kulturmiljölagen en lämning efter människors verksamhet under forna tider, som har tillkommit genom äldre tiders bruk och som är varaktigt övergivna. För att räknas som fornlämning ska lämningen ha tillkommit före 1850. Om lämningen är yngre än så, registreras den som Övrig kulturhistorisk lämning. Det är länsstyrelsen som gör en bedömning om lämningen är en fornlämning eller en övrig kulturhistorisk lämning, det vill säga om lämningen uppfyller rekvisiten eller inte. Detta görs vanligen i samband med beslut, tillståndsgivningar eller arkeologiska utredningar. Länsstyrelsen kan dock fornlämningsförklara lämningar yngre än 1850 om de bedöms ha ett särskilt högt kulturmiljövärde. Observera att lagskyddet för fornlämningar gäller oavsett om den är registrerad eller inte!

Världsarv: Laponia är det enda kombinerade natur- och kulturarvet i Norden, och ett av fyra världsarv med kvarvarande urbefolkning. Laponiatjuottjudus är förvaltare av världsarvet Laponia och tog över förvaltningen från Länsstyrelsen i Norrbotten den 1 januari 2013. Tjuottjudus är det lulesamiska ordet för att ta hand om något, att förvalta. I styrelsen är de samiska representanterna i majoritet, men alla beslut ska fattas i konsensus mellan alla parter. Parterna är samebyarna i Laponia (Baste cearru, Sirges, Tuorpon, Unna tjerusj, Jáhkágaska tjiellde, Gällivare skogssameby, Luokta Mávas, Sierri och Udtja), Jáhkámáhkke/Jokkmokk och Jiellevárre/Gällivare kom­muner, Länsstyrelsen i Norrbotten och Naturvårdsverket. Dessa har bildat en ekonomisk förening med huvudkontor i Jáhkámáhkke/Jokkmokk. Laponiaförordningen gäller till 2023-01-01. Laponia är ett av få världsarv där en urbefolkning brukar området. För svenska förhål­landen är denna form att förvalta skyddade områden något helt nytt.

Områdesskydd enligt miljöbalken: Nationalparker, naturreservat och Natura2000-områden hyser en mängd samiska kulturmiljöer. Dessa områden har ett starkt skydd mot storskalig exploatering som gruvdrift och skogsbruk.

Kulturreservat:  Kulturreservat har också områdesskydd enligt miljöbalken. Redan 2005 bildade staten genom Länsstyrelsen i Västerbottens län det samiska kulturreservatet Aatoeklibpe/Aatoklimpoe/Atoklimpen i Tärnafjällen. 2014 tillkom i Västerbotten kulturreservatet Fatmomakke kyrkstad, som har en lång historia som samisk mötesplats. I övriga län finns ännu inga samiska kulturreservat.

Byggnadsminne: I Norrbottens län finns tre samiska byggnadsminnen: kyrkstaden i Arvidsjaur, kyrkkåtan i vistet Vaisaloukta och nybygget Rikti-Dokkas. I övriga län finns ännu inga samiska byggnadsminnen.

Riksintressen för kulturmiljövården: I Norrbottens län finns tolv samiska riksintressen för kulturmiljön, i Västerbottens län 14 och i Jämtlands län sex stycken. Bland miljöerna finns bland annat samiska småbruk, visten, kapell, kult- och offerplatser, visteskola och samisk kyrkstad. Exempel på samiska miljöer i kustområdet eller söder om det samiska kärnområdet saknas.

Områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (PBL): Ett exempel på en samisk miljö som har skydd i kommunal planläggning är jämtländska Ankarede kyrkstad som skyddas genom områdesbestämmelser enligt PBL.

Finansieringsmöjligheter

Det finns olika möjligheter till finansiering för att bevara, bruka och utveckla det samiska kulturlandskapet. Finansieringsmöjligheterna skiljer sig delvis åt mellan de olika länen och förändras över tid. Här är exempel på aktuella finansieringsmöjligheter, men tveka inte att ta kontakt med myndigheter, stiftelser och museer för att hitta fler, eller för att diskutera vilken finansieringsform som kan passa en viss projektidé.

Länsstyrelsernas kulturmiljövårdsbidrag: Länsstyrelsen tilldelas medel från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer i länen. Hanteringen av anslaget styrs av förordningen 2010:1121 om bidrag till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer. De nationella målen för kulturmiljöarbetet anger inriktningen. Bidragsförordningen sätter ramarna för hur ansökningarna ska hanteras.

Länsstyrelsen har möjlighet att bestämma sista ansökningsdatum för kommande års ansökningar. Alla inkomna ansökningar gås igenom och eventuella behov av kompletteringar begärs in. Sedan viktas ansökningarna mot varandra för att uppnå bästa kulturmiljönytta. Därefter börjar besluten fattas. Exempel på villkor i ett beslut kan vara förmedling – en öppen aktivitet – där allmänheten får ta del av insatsen.

Bidrag kan lämnas till vård av kulturhistoriskt värdefulla miljöer när insatserna blir fördyrade med anledning av hänsynstagande till det kulturhistoriska värdet. Det kan till exempel handla om inköp av speciella material (näver, torv, spån etcetera), hantverksmässigt utförda arbetsmoment som är tidskrävande, eller antikvarisk medverkan. Det kan också handla om att anpassa skötseln i ett kulturlandskap eller ett fornlämningsområde som kräver särskilda skötselmetoder, till exempel att avverka träd manuellt och använda häst för att ta ut träden.

Länsstyrelsens bidragspengar på kulturmiljöområdet ska gå till kulturhistoriskt motiverade kostnader inom följande områden:

  • Bebyggelse som är byggnadsminnen, ligger i kulturreservat eller är värdebärande för ett riksintresseområde för kulturmiljövård. Bebyggelse kan utgöras av bebyggelsemiljöer, byggnader och andra anläggningar.
  • Skötsel av värdefulla kulturpräglade landskap inom befintliga eller blivande kulturreservat eller landskap som är av riksintresse för kulturmiljövården.
  • Vård av fornlämningar.
  • Vård av andra värdefulla kulturmiljöer som har särskild betydelse för förståelsen av historiska sammanhang eller som har särskild lokal eller regional betydelse.
  • Tillgängliggöra värdefulla kulturmiljöer för allmänheten och för att förmedla kunskap om dessa och de historiska företeelser och händelseförlopp som de representerar. Vid bidragsgivningen ska det läggas särskild vikt vid att kulturarvet så långt som möjligt bör göras tillgängligt och användbart för alla.
  • Kunskapsunderlag till enskilda värdefulla kulturmiljöer.
  • Generella eller riktade regionala och kommunala kunskapsunderlag som syftar till att ta till vara kulturhistoriska värden i samhällsplaneringen.

Varje enskild länsstyrelse kan ha särskilda mål eller satsningar för sina bidragspengar. Det är en bra idé att kontakta länsstyrelsens handläggare innan du skickar in din ansökan för en diskussion om hur just din ansökan passar in i bidragsförordningens bestämmelser.

Riksantikvarieämbetet: Riksantikvarieämbetet delar ut olika bidrag inom kulturarvsområdet, exempelvis medel till forskning och utveckling (FoU) och bidrag till ideella organisationer inom kulturmiljöområdet. Mer information finns här: https://www.raa.se/lagar-och-stod/bidrag-anslag-och-fonder/bidrag-till-ideella-organisationer-inom-kulturmiljoomradet/

Bygdemedel: Bygdemedel är pengar som kan sökas i bygder som påverkats av utbyggnaden av vattenkraft. Pengarna ska i första hand gå till reparationer av skador som uppkommit på grund av vattenregleringen. Utöver detta går det även att söka bygdemedel för investeringar som är till allmän nytta i bygden, som stigar och leder. Ansöker gör man hos länsstyrelsen.

Interreg: Det nya interregprojektet Aurora ersätter både Botnia-Atlantica och Nordprogrammet. Precis som Nord hade har också Aurora två delområden, delområde Aurora och delområde Sápmi.

Interreg 2021–2027 kommer att öppna för ansökningar tidigast i april 2022. Två specifika mål kan passa gränsöverskridande samiska kulturprojekt.

1. Specifikt mål SO4:6 Främja kulturens och den hållbara turismens roll i ekonomisk utveckling, social delaktighet och social innovation

Programområdet har stora natur- och kulturresurser som har stort värde för kultur- och besöksnäringen. En viktig utmaning är på att på bästa sätt nyttja dessa resurser i syfte att stärka näringslivsstrukturen på landsbygden. För att skapa gränsöverskridande mervärde är det viktigt att främja nätverk för kultur och kreativa näringar samt besöksnäring som omfattar organisationer och verksamheter på båda sidor om gränsen. Insatserna kan utgöras av:

  • Genom gemensamma planer och strategier kan turistmål erbjuda ett bredare innehåll. De kan även bidra till att bygga platsvarumärken där små attraktioner har en plats även utan boende eller ”heldagsupplevelser”. Samarbete kan bidra med produktkoncept, marknadsföring och internationalisering. Genom att ha en omfattande plan för kompletterande destinationsattraktioner kommer programmet att kunna stödja destinationsutveckling.
  • Programmet kommer att kunna stödja uppstart och vidareutveckling av strategiska evenemang, det vill säga händelser som är kopplade till regionens utveckling och som lockar turism och affärsutveckling bortom själva evenemanget. Dessa bör vara fleråriga evenemang som inkluderar näringsliv, kulturindustri och/eller föreningar.
  • Kompetensutveckling som hjälper till att inkludera fler människor i kultur-, kreativ- och turism- och besöksnäringen kan stödjas. Det kan vara utbildning för att starta företag, men också kompetensutveckling inom områden där det finns tydliga behov och som passar in i en gemensam gränsöverskridande strategi. Exempel kan vara utbildning för guidetjänster och hantverksmetoder.
  • Innovation relaterad till kultur, kreativa industrier och turism kan stödjas inom detta specifika mål. Innovation kan även vara en vidareutveckling av idéer. Programmet kan stödja satsningar som fokuserar på lokal mat /matproduktion.

2. Inom det Interregspecifika målet ska programmet stärka de lokala och regionala aktörernas institutionella kapacitet och samarbetsförmåga. Programmet ska skapa förutsättningar för att utveckla gemensamma strategier där dessa saknas, samt att bättre nyttja gränsregionens samlade kompetens och tillgångar. Arbete med förbättrat flernivåstyre och en ökad institutionell kapacitet ska bidra till ett bättre samarbete mellan myndigheter, organisationer, kommuner, företag, föreningar och individer i gränsregionen, och säkerställa långsiktiga effekter av programmets insatser. På den lokala nivån har exempelvis föreningar, kommuner och företag möjligheter att samarbeta i projekt som bidrar till att skapa engagemang, hitta nya sätt att samarbeta och öka tilliten dem emellan, så kallade people to people– projekt. På den regionala nivån kan det handla om gränsöverskridande projekt mellan myndigheter och institutioner som identifierar och eliminerar hinder på regional och lokal nivå med syfte att ge invånarna möjligheter att på ett enklare sätt kunna bedriva utvecklingsarbete tillsammans över kommun-, region- och landsgränserna.

Projekt som kan stödjas är bland annat:

  • Etablera metoder för lokal platsutveckling i dialog mellan kommuner, näringsliv och det civila samhället.
  • Bygga institutionell kapacitet bland myndigheter på alla nivåer för att tillsammans bemöta de gränsregionala behoven och utmaningarna kopplat till EU:s Territoriella agenda.
  • Samla in gränsöverskridande data för statistisk bearbetning.
  • Tillitsskapande arrangemang genom people to people-samarbete.
  • Identifiera avsaknad av service och tjänster i programområdet.
  • Arbeta för gränsöverskridande samarbeten inom exempelvis infrastruktur, transporter och lösningar för energisystem.

Läs mer här:

http://www.interreg-sverige-norge.com/

Interreg Aurora | Interreg Nord

Interreg Aurora 2021–2027 – Sametinget

Leader: Leader är ett EU-initiativ för att utveckla landsbygden inom EU. Det finansieras genom Europeiska regionala utvecklingsfonden. Leaderarbetet sker i ett trepartnerskap mellan den offentliga, den ideella och den privata sektorn, och leds genom så kallade Local Action Groups, (LAG). Det finns 53 leaderområden i Sverige. Man kan se vilka kommuner som ingår i vilket leaderområde på Jordbruksverkets hemsida.

Landsbygdsprogrammet: EU:s landsbygdsprogram är en del i EU:s strategi för jobb och hållbar tillväxt. I Sverige är det Jordbruksverket som ansvarar för programmet. Programmet löpte egentligen 2014–2020, men eftersom det nya programmet har blivit försenat till 2023, har det nuvarande förlängts till 2022. Sametinget är en stödmyndighet till Jordbruksverket och handlägger de ansökningar som gäller företags- och projektstöd till samiska projekt. Renovering av samevisten och bosättningar räknas som en viss typ av investering och kan vara aktuellt för bidrag från Jordbruksprogrammet. Läs mer på Landsbygdsprogrammet – Sametinget

Skogsstyrelsens NOKÅS-bidrag: Vill du utföra åtgärder i skogen som främjar naturvärden, äldre kulturmiljöer, landskapsbild eller rekreation och friluftsliv? Medel kan utgå från Skogsstyrelsens stöd NOKÅS och Skogens miljövärden. För att sköta natur- och kulturmiljöer kan stöd utgå med 9000 kr/hektar. För att rensa i kulturmiljöer är stödet 1300 kr/miljö. En förutsättning är dock att naturvårdande insatser görs på samma objekt.

Naturvårdsverkets LONA-bidrag: Kommuner kan ansöka om LONA-bidrag, men olika lokala aktörer kan initiera projekt. Det är väldigt få LONA-bidrag som går till kulturmiljöprojekt, men det går att söka. Nyckelord för LONA-satsningen är naturvårdsnytta, lokala initiativ, friluftsliv, samverkan, folkhälsa, tätortsnära natur och tillgänglighet. Projekt inom följande kategorier kan få stöd:

  • Kunskapsuppbyggnad.
  • Framtagande av underlag, till exempel kommunala naturvårdsprogram.
  • Områdesskydd.
  • Vård och förvaltning av områden, naturtyper och arter, inklusive åtgärder som främjar friluftsliv i natur- och kulturmiljö.
  • Restaurering av områden, naturtyper och bestånd av arter.
  • Information, folkbildning och annan kunskapsspridning.
  • Restaurering, anläggande av våtmarker och annat förberedelsearbete inför detta arbete. Läs mer på Naturvårdsverkets hemsida.

Sidan senast ändrad: 2022-03-01

Scroll to Top