Historik
Riksantikvarieämbetets särskilda satsning under åren 1998–2001 för att bevara det samiska kulturarvet fick stor betydelse för att lyfta fram samiska kulturmiljöer. Det anslogs medel för att kunna finansiera särskilda insatser. För att kunna prioritera bland insatserna skrevs ett program för stöd. Satsningen fick ett stort gensvar bland den samiska befolkningen, och det var tydligt att det fanns ett uppdämt behov av att diskutera, dokumentera, skydda och utveckla samiska kulturmiljöer.
Sedan dess har nya och uppdaterade program producerats för perioderna 2003–2007, 2008–2012 och 2015–2020. Ett stort antal myndigheter, museer och organisationer har under årens lopp varit inblandade i arbetet, som syftar till att skapa samsyn och riktning i arbetet med samiska kulturmiljöer. Programmet för perioden 2021–2025 är det femte i ordningen.
Det här programmet
Program för det samiska kulturlandskapet 2021–2025 har tagits fram av Stiftelsen Gaaltije, Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum och Sametinget, med Gaaltije som projektägare. Medel till arbetet har kommit från Sametingets kulturnämnd, Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Dalarna och Gävleborg. I arbetet har det varit viktigt att betona det samiska huvudmannaskapet för programmet.
Programtexten är utformad i samråd med en styrgrupp bestående av representanter för Svenska samernas riksförbund (SSR), Västerbottens museum, Stiftelsen Jamtli, Norrbottens museum, Skogsstyrelsen, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), Njaarke sameby, Silvermuseet, Statens fastighetsverk (SFV), Riksantikvarieämbetet (RAÄ), Länsstyrelsen i Jämtlands län och Länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Programtexten är också diskuterad med en större referensgrupp, bland annat genom digitala möten och vid en digital konferens i januari 2022.
Syfte
Syftet med Program för det samiska kulturlandskapet 2021–2025 är att det ska tjäna som inspiration och underlag för myndigheter, organisationer och institutioner vid samhällsplanering och bidragsfördelning. Det ska vara ett stöd vid initierande av kunskapsprojekt och forskningsinsatser.
Programmet ska ge en nulägesbeskrivning av hot och möjligheter för det samiska kulturlandskapet, och kunna användas för att motivera insatser att vårda, dokumentera och bruka det.
Programmet ska också kunna användas för att:
- öka kunskapen om aktörer och verksamheter som verkar inom det samiska kulturmiljöområdet, i syfte att underlätta samordning och nätverksbildning.
- visa på kunskapsluckor och särskilda behov.
- vara till hjälp vid upprättande av kulturmiljöprogram och strategiprogram för länsstyrelser och kommuner.
Målgruppen är myndigheter, organisationer, museer, forskare, samebyar, sameföreningar och andra som arbetar med det samiska kulturlandskapet.
Definitioner
Tre återkommande begrepp i programmet är ”samiskt kulturarv”, ”det samiska kulturlandskapet” och ”urfolk”.
När det gäller samiskt kulturarv använder programmet Sametingets definition:
Med det samiska kulturarvet menas det samiska folkets kultur och historia i en geografisk kontext. Kulturarvet återspeglar en svunnen tid samtidigt som det är basen för ett tankesystem och dagens levande samiska kultur.
Programmet omfattar inte alla aspekter av samiskt kulturarv. Det berör exempelvis inte samiska samlingar på museer, samiska arkiv, eller repatriering av tidigare insamlade föremål och mänskliga kvarlevor. Programmet handlar om det samiska kulturarv som finns ute i landskapet och hur vi kan vårda, bruka och bevara det.
”Det samiska kulturlandskapet” avser de områden som samer har brukat och brukar, historiskt och i samtiden. Eftersom det området spänner över mer än halva nuvarande Sverige, finns här förstås spår efter andra kulturer och verksamheter också. Programmet handlar dock om just de samiska spåren i det samiska kulturlandskapet.
Det samiska kulturlandskapet ska ses som en helhet med tre likvärdiga komponenter.
- Det materiella kulturarvet innefattar alla fysiska spår i landskapet.
- Det immateriella kulturarvet innefattar allt som inte lämnar några fysiska spår: berättelser, sägner, platser med speciell betydelse och alla annat som traderas muntligt eller genom att man lär och visar varandra. Även samisk traditionell kunskap och det samiska språket ingår i det immateriella kulturarvet.
- Det biologiska kulturarvet är den levande delen av det materiella kulturarvet som visar hur människan har nyttjat naturen. Exempel på biologiskt kulturarv är barktäkter, veduttag eller den särskilda växtlighet som uppstår där renvallar har funnits och finns.
Det samiska kulturlandskapet är inte statiskt utan har genomgått stora förändringar. Även om renen länge har varit viktig i den samiska kulturen, har den ändå bara stått för en del av ekonomin. Samer har också varit fiskare, nybyggare, jordbrukare, hantverkare, sockenlappar och mycket mera. Därför kan det samiska kulturlandskapet se mycket olika ut, och olika samiska grupper kan ha sina egna kulturlandskap.
”Urfolk” (eng. Indigenous peoples) är ett begrepp som av FN definierats som en folkgrupp som bodde i landet eller i ett geografiskt område vid tiden för erövring eller kolonisation, eller vid fastställande av nuvarande statsgränser, och som har behållit en del eller alla av sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Samerna har en lång, sammanhängande historisk anknytning till de områden där de bedrivit sina näringar, en anknytning som går tillbaka till tiden före nationalstatens bildande. Samerna uppfyller därmed kriterierna för ett urfolk. Det har även bekräftats av riksdagen som 1977 uttalade att samerna är ett urfolk som har folkrättsliga krav på kulturell särbehandling i Sverige. Sedan 2011 anges även i regeringsformen att det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.
https://www.sametinget.se/samer
Sidan senast ändrad: 2022-10-24